| 151 |
Der jag band på åkern gyllne kärfvar,
Stod den unge Adolf vid min sida,
Skäran höll han i sin hand, på renen
Låg, emot en stubbe stödd, hans bössa,
Men i träsket, nedanför beläget,
Skrek i vassen nära stranden artan.
Straxt till bössan sprang den käcke gossen.
Men jag fattade hans arm och sade:
"Låt den stackars artan vara, Adolf!
Låt för min skull den få vara ostörd."
Genast ställde han sin bössa undan
Och tog gladt som nyss till skäran åter.
| 152 |
Men jag tänker ofta i mitt sinne:
Underlig är dock den vackre Adolf.
För ett vänligt ord från mina läppar
Lemnar han, hvad mest hans hjerta fröjdat;
För en hjertlig blick af mina ögon
Gör han gerna, hvad han skytt tillförne;
För en vänlig kyss, ett hjertligt famntag
Tror jag, att han kunde gå i elden.
