| 112 |
Du önskat dig ett rum i mina sånger,
Du bedt mig, goda flicka, tusen gånger,
Med diktens färger någon ledig dag
Försöka teckna dina anletsdrag.
Välan! Min pensel skall jag mer ej spara;
Välj du en stund blott, och försök att vara
Till min, till skick, till lynne och gestalt
Som jag som konstnär nu förordnar allt.
Skön skall du vara: skönheten allena
Är värd att sig med konstens själ förena,
Men skön är flickan, då hon gläds och ler; --
Blif derför glad, då du mig komma ser!
Öm skall du vara: skönheten är mycket,
Men hjertat ensamt ger det goda tycket; --
Fäst derför ständigt, blott för tyckets skull,
På mig en blick, af eld och kärlek full.
| 113 |
Och godhet, godhet måste taflan röja,
En lust att skänka, trösta och förnöja; --
Glöm derför ej att hvarje ledig stund
Till kyssar räcka fram din purpurmun!
Öm, skön och god, hur skall din bild ej stråla!
Dock litet partiskt bör ock målarn måla, --
Och derför säg hvar gång, jag penseln för,
Att du för evigt, evigt mig tillhör!
