| 18 |
I dalens skygd, der lärkans toner skalla,
Jag sitter hänryckt vid min flickas sida.
Vid mina fötter källans böljor svalla,
Af blommor kyssta och af fläktar blida.
Jag aldrig nånsin manats ut att strida
Mot dessa töcken, dem vi sorger kalla,
| 19 |
Jag ler, hon ler, min hulda drömda maka,
Ty inga tomma qval vi skapa sjelfva.
Jag sjunger hennes namn, hon mitt tillbaka,
Och lundens löf vid vår förtjusning skälfva,
Och tusen fjärlar blommans kyss försaka,
Att öfver oss en blomsterhimmel hvälfva.
Ack, sköna verld, hur stämmer ej naturen
Med hvarje sällhet, i vårt hjerta buren!
Hvi skulle jag med inre missljud störa
Den harmoni, som herrskar i det hela?
Blott rena toner genom alltet spela,
Och rena må mitt echo återföra.
Du, ömma flicka, skall min glädje dela,
När våra samljud klinga i ditt öra,
Och, fastare i mina armar sluten,
Till kyss förbyta lifvet och minuten.
