| 96 |
I skogen fins ej mer en gren,
Som löf och fägring bär.
Förbi är sommarn längese’n,
Och endast vintern här.
| 97 |
Ja, ute ser jag vinter blott
Och inne likaså,
Och om till verldens slut jag gått,
Jag såge den ändå.
Blef lunden grön, blef nejden varm,
Blef dagen ljus och klar,
Låg kölden i min egen barm
Dock lika ödslig qvar.
O, du mitt ögas fröjd och vår,
Jag dig ej återser.
O, du mitt hjertas sol, du går
Ej opp ur grafven mer.
Min själ var din, min känsla din,
Ditt lif var lif för mig.
Jag har blott sakna’n qvar som min,
Det andra for med dig.
Mitt bästa är att tyst vid hälln
Få minnas flydda dar,
Då brasan brinner ned och qvälln
Ej flere slöjder har.
