| 144 |
Hur jag satt, med pannan sänkt mot armen,
Såg en munter sparf från fönsterkarmen,
Pickade på rutan lätt och sad’:
"Gosse, hvarför sörja der, var glad!
Med ett frö, som våren röjt på vallen,
Med en droppe regn, ur drifvan fallen,
Och en ton af kärlek från min brud
Är jag rik och nöjd och säll som Gud!"
Arma sparf, men har jag vingar, svara,
Att som du från jord till himmel fara?
Har som du jag för min kärlek ljud,
Och, af allt det värsta, -- har jag brud?
