| 69 |
Om re’n vid helga klockors ljud
Jag stode i min högtidsskrud
Och såge natt och dimmor fly
Och söndan’s sköna morgon gry!
Förbi är veckans möda då;
Till ottesången får jag gå,
Och träffa nära kyrkan den,
Som saknat veckan ut sin vän.
| 70 |
Han står väl då på förhand re’n
På kyrkobackens brant allen
Och blickar öfver träskets längd
På slädornas och folkets mängd.
Och jag är den, som eftersöks:
Och tåget nalkas, skaran öks,
Och plötsligt syns jag deribland
Och räcker honom gladt min hand.
Nu, muntra syrsa, sjung din sång,
Tills pertan brunnit ut en gång,
Och jag får gå till sängs igen
Och drömma om mitt hjertas vän.
Jag sitter här och spinner nu,
Och rullen är ej half ännu;
Och Gud vet, när jag spunnit ut,
Och när den långa qvälln tar slut!
