| 154 |
Konda dog, hans moders enda sällhet,
Lemnande sin mor det qval, att honom
Fjerran från sin boning ge åt jorden.
Hon begrof den käre i sin trädgård
Under gyllne pomeransträns skugga.
Hvarje morgon går hon se’n till grafven:
"Konda, Konda! Svara, trycker jorden,
Eller trycka dig din kistas bräder?"
Och ur djupet ljuder svaret åter:
"Icke jorden trycker mig, o moder!
Icke trycka kistans bräder heller,
Nej, förbannelser af flickor endast.
När de sucka, ges i himlen gensvar,
När de banna, skälfver jordens grundval,
När de gråta, måste Gud bevekas."
