| 33 |
Han på korset, han allena
Är min fröjd och salighet;
Ingen kan så väl mig mena,
Ingen så mitt bästa vet,
Ingen är som han mig god,
Ingen har så tålamod: Sökte
jag kring jorderike,
Aldrig funne jag hans like.
Jordisk vän kan lindra nöden
För en vän, som hjelp begär,
Jordisk kärlek går i döden,
När med kärlek lönt den är;
Men hvar se vi här en man,
Som så tåligt älska kan,
Att han allt för dem vill bära,
Som blott hat mot honom nära?
Han på korset, han allena,
Annan är ej funnen än,
Han Guds lam, det fromma, rena,
Dör för ovän som för vän;
| 34 |
Solen, som från fästet lyser
Öfver ond som öfver god,
Blott en ringa droppe hyser
Af hans djupa kärleksflod;
Månen, som från himlens hus
Ger åt sjelfva natten ljus,
Månd’ en skugga endast vara
Af hans kärlekseld den klara.
Honom vill jag glad tillhöra,
Hvad mig än blir förelagdt;
Christus kan mig saliggöra,
Ingen verldens gunst och makt.
Vanskligt är ju annat allt,
Som ett töcken tomt och kallt;
Men den jag vill efterfråga,
Evig är hans hjertas låga.
Han på korset, han allena
Allt mitt hopp och goda är;
Ingen må mig det förmena,
Att jag hafver honom kär.
Hvar har jag en vän här sport,
Som mig gjort, hvad han har gjort?
Han kan mig med Gud förena,
Han på korset, han allena.
