Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sådant talade dessa och mycket som liknade
detta, Ändlöst gäckande mig och bespottande dagen igenom.
Men när solen försvann från fönsternas galler om qvällen,
Kom fångvaktaren in och gjorde på trätan en ände.
Mat inbragte han äfven och satte på bänken ett soppfat,
Satte dit bröd, men se’n försökte han fötternas bojor,
Om oskadde de voro, och slog med en hammare på dem.
Åter, när allt var bestyrdt, som sig borde, begaf han sig dädan,
Bister att se, men han manade mig att äta och sade:
’Ät björnhufvud, och salta dig nu, se’n får du måhända
Sitta vid vatten och bröd en månad och släcka din törst här!’
Sade och bommade dörren igen. Af rädsla betagen,
Genast till maten jag lopp, att bereda min mage till fastan.
Mycket belopp sig dock icke på mig, ty som hungriga vargar
Kommo de andra i hast, och snart sågs bottnen i fatet.
Men då de ätit och jag satt ensam och gnagade benen,
Talte de sakta en stund i hvarandras öron betänksamt,
Hvälfvande stora förslag: på en gång uppsprungo de båda,
Grepo mig, svingade högt blankt slipade knifvar och sade:
’Ropar du, hugga vi till, men svär vid Gud att oss icke
Röja i natt, då vi ärna att fly om du älskar att lefva.’
Dessa jag svarade åter med fröjd och hopp i mitt hjerta:
’Vänner, ej vågade jag en pipa tobak på ert vett mer.
Kostligt, menen I knifvar och ed behöfvas att tvinga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
