Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nionde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men då egnar det henne att blicka hans hetta med saktmod.
Tyst må hon tåla hans knot, tills ifvern lemnat hans sinne,
Likasom björken böjer sin topp för ilen och tåligt
Väntar på aftonens stund, när stormarna längta till hvila.
Snart nog ångrar han allt det hårda, han sagt i sin vrede,
Om ett förtörnande svar ej ligger och retar hans sinne,
Och han önskar ej mer än att godhet gälda med godhet.
Så blir lugnet befäst, och sämjan växer, och qvinnan
Tryggar sig glad vid den starkares arm och beskyddas af honom;
Sjelf han äger sin fröjd i henne och ger för den kära
Lif, om det gäller, och gods; som den tandbeväpnade hunden
Stannar mot vargen med mod för hjorden och trampar och trampar,
Färdig att kämpa för den, och föraktande hotet af döden.
Men hvad förnämligast gör en menniskas lycka i verlden,
Binder makar i frid och förliker och tröstar och gläder,
Är gudsfruktan, som aldrig är mätt af det goda och rätta.
Denna förvaren båda och lefven och rörens i den blott.
Den gudfruktiges ro är som furan, vuxen på heden,
Tryggad och fast, ej böjer en storm den väldiga stammen;
Samlas ock många att hugga den ned med förenade krafter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
