Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"En furste, lysande föräldrars hopp,
Emottar vid sin faders död i arf
Den ena af hans stora egendomar.
Han kommer till sitt landtgods, fäster der
Sitt unga öga på en ung slafvinna;
En vacker kind, en fyllig barm, – hvad skatt
Att öfverväga alla andra värden!
Allt nog, han väljer henne för sitt nöje,
Fördöljer henne, hvar, – man vet det ej,
Och offrar tvenne år åt sin förtjusning.
Man väntat, att på detta rus af sällhet
En mättnad skulle följa och excessen
Få lemnas åt förlåtelsen och glömskan;
Men nej! En dag sitt höga slott igen
Besöker fursten, som emellertid
Förvärfvat grader här bland våra leder,
En maka för han med sig, en gemål,
Men hvem? – O fräckhet utan gräns! – Slafvinnan.
Ännu får saken dock ej allmängöras,
Familjbetänkligheter hindra detta,
Blott några få förtrogna känna den.
Så flykta åter år, och medan fursten
På ärans fält sig nya lagrar skär,
Befolkas fursteborgen med bastarder.
Tills slut kan nesan icke döljas mer,
Den röjs, och ryktet hinner furstens mor,
Hvars hjerta nära brister af förtviflan. –
Nu, Woldmar Paulowitsch, är taflan färdig,
Kompositionen väcker ens förvåning;
Ni målat sjelf, är den natursann, säg?"
En vink han gaf, ett tecken, att han nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
