17 |
Re’n aftynade syrsornas sång på den sotiga muren,
Glöden förkolnade re’n, och i vrån på sin vanliga pinne
Gol nattvakande tuppen, bebådande morgonens ankomst.
Knappast skulle ändå den förståndige Petrus ur dvalan
Vaknat, trött som han var af de förra dagarnes mödor,
Hade tillika en stormande träta på muren ej uppstått,
Hvilken med buller och brak tillväxte i nattliga mörkret.
Ty der låg han behagligt, den aktade tiggaren Aron,
Närmare ugnen och njöt den ångande hettan allena,
Medan en annan af männernas tropp, inhysingen Pavo,
Låg vid hans sida och kände ej nog af en älskelig värme.
Grannen ville med våld den ärlige Aron från stället
Tvinga och hvälfde sig opp på hans andra sida behändigt,
Trängande på som en kil; men förgrymmad reste sig Aron,
Famlade, fattade tag och slängde den stretande Pavo,
Lätt som en stampsäck, ned från den sotiga muren i golfvet.
Genast vaknade Petrus, af bullret förvirrad och uppskrämd.
Men med klagande röst tog Pavo till ordet och sade:
"Lyssna dock, Petrus, och se, hvad tiggaren gjort med den bättre,
18 |
Honom svarade straxt den ärlige tiggaren Aron:
"Ville du tränga mig bort och ej unna den grånade gubben
Värma sin sida vid ugnen, som dock har värme för alla,
Måste du skylla dig sjelf, om ock nacken du brutit i fallet!"
Men när den ärlige Petrus förnam hvad männernas tvist var,
Log han af hjertat och nämnde vid namn inhysingen Pavo:
"Pavo, min vän, det är bäst, att ej neka en annan, hvad rätt är;
Äfven med tiggarn är Gud och beskyddar hans hvila på muren."
Sade, men tigande kröp inhysingen Pavo i ugnen,
Der han i blinken på bädden af sten, kringångad af hetta,
Somnade ljufligt och glömde sitt fall i behagelig hvila.
Men ej tänkte han mer, den förståndige Petrus, på sömnen,
Utan han steg ur bädden och gick att väcka Mathias.
Sängen nådde han snart och lade sin hand på sin svågers
Skuldra och hviskade se’n i hans öra de manande orden:
19 |
Snart dock väcktes en låga, och pertan flammade genast,
Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen,
Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvu’t,
Och sin gömma i språng uppsökte den skrämda kaninen.
Skyndsamt började se’n den förståndige Petrus att klä sig,
Drog med förnöjelse på de bepröfvade, hålliga, gråa
Valmarskläder, som skylde mot köld hans fylliga lemmar.
Passade fötterna se’n i värmande strumpor af svart ull,
Skodde sig snabbt, steg opp, tog fårskinnspelsen af väggen,
Svepte sig välansenlig i den och spände kring midjan
Läderbältet, prunkande grant med sitt häkte af messing.
20 |
Nu då de voro i skick och väl utrustade båda,
Tog den ärlige Petrus på väldiga skuldror sin matsäck,
Hängde sin bössa på nacken och gaf Mathias ett gammalt,
Svenskt, mångpröfvadt gevär och talade vänligt och sade:
"Här är klenoden! En gång må den tagas af knappen för din skull.
Sjelf den begagna nändes jag ej; på den sotiga väggen,
Dyr och värderad, den hängt, som den lemnades der af min fader."
Sade; men leende tog Mathias och hängde på axeln
Remförsedda geväret och tryckte sin mössa på hufvu’t,
Villig att vandra åstad till jägarens värf och till älskarns.
Morgonsupen förglömde dock nu den förståndige Petrus
Hvarken att taga sig sjelf eller bjuda sin ärade svåger,
Utan de söpo med lust och togo sig värme på färden.
Men då de kommo på gården och sågo den klarnade himlen,
Fullt med stjernor beströdd, och hörde den tindrande drifvan
21 |
Men då de slätten nått, framlupo de saktare båda,
Utan att hindras af gärden, ty snö betäckte dem alla,
Och då ordade snart den raske Mathias betänkligt:
"Glad jag följer dig nu, ty af jagten väntar jag nöje,
Väntar mig nöje också af att se den beprisade Hedda.
Fråga måste jag dock, förståndige Petrus, på förhand:
Räknas ej farligt här att bryta förbudet om elgjagt,
Blir väl din herre belåten med mig, kanhända han hellre
Brukar sitt eget folk, än tager en främmande med sig?"
Leende talade åter den ärlige torparen Petrus:
"Hej! Ej falla i dag väl de första elgar i socknen,
22 |
Så han sade, och nöjd tog åter Mathias till ordet:
"Se, på en okänd ort är man ögonmärke för alla:
Hvar en, sådan är menniskors sed, vill spana den svaga
Sidan hos främlingen opp och i tysthet gäcka hans felsteg.
Om i mitt hem jag förgår mig en gång, så räknar dock ingen
Grant derpå, ty man vet, att jag gör det en annan gång bättre;
Här blott så, som jag visar mig först, är jag ärad och ansedd;
Säg derföre också, hur säkert det gamla geväret
23 |
Men då teg han ej mer, den välförståndige Petrus,
Utan han höjde sin stämma till skryt och talte och sade:
"Elgen träffar du, broder, så länge med ögat du ser den.
Skjuter du, måste han dö, om geväret ej blifvit sig olikt;
Flere berömdare skott än ett slikt man gjorde med detta.
Under kriget det hände en gång att Johannes, min farbror,
Hvilken som tapper korpral då bar det för land och för konung,
Följde en dyr transport med hundrade käcka kamrater.
Men der svärmade ofta fiendtliga skaror i nejden,
Färden var farlig och svår, och den ädelborne kaptenen
Måste med mycket mod och med mycken försiktighet framgå.
Nu då de rastat en stund i en by, uppbröto de mangrant
Åter och tågade af, och bönderna gingo försagde
Nära sin fora en hvar och drefvo med fruktan i hjertat,
Endast med skakade tyglar, de tungt framsläpande spannen.
Så uppnådde de sakta den åldriga skogen af furu.
Nu undflydde det ej den stridserfarne kaptenen,
Att der kunde i skygd af de väldiga tallarne döljas
Månget fiendtligt försåt, men mest i de qvarnar, som socknen
24 |
25 |
26 |
Men af begärelse snärd att vidare höra och fråga,
Vände Mathias sin blick mot svågern och sade förbindligt:
"Sluta ej än, jag brinner af lust att veta förloppet,
Huru i skogen det gick, hur det var med försåtet, på hvad sätt
Männerna redde sig ut, men mest hur det ädla geväret
Kom att stanna hos dig, se’n det tjenat fäderneslandet.
Mycket förnöjde mig nyss din berättelse; gladt är att höra
Fädernas bragder och lof, hur de lefvat berömligt och handlat,
Mest dock ifall den kloke, som känner och ärar dem, talar.
Derför skynda, min vän; re’n mellan de snöiga träden
Skåda vi skenet af tindrande ljus från stugan på herrgåln."
Villigt begynte igen den förståndige Petrus att orda:
"Nu då man säkert såg, att fiender funnos i skogen,
Gjorde den ädle kaptenen sin halt och höll för sitt manskap
Kraftigt ett tal, förmanande dem att ej svika i striden.
Modigt bröto de in i den djupa skogen, och hastigt
Blefvo de tagna emot af kulor och blänkande sablar.
Ingen vek; der bröto med lugn soldaterna först fram,
Bönderna följde och ropade högt och värjde sig vrede;
27 |
28 |
Så med förtroliga ord förkortade svågrarne vägen
Och re’n hunno de fram till den rikt bemedlade herrgåln.
Men då de trädde der in igenom det öppnade ledet,
Mötte dem hundarne först, den modige Jäger och Backus,
Öfvade båda att skälla på vildt och vakta vid boden.
Straxt med ett vredgadt skall mot den raske Mathias de sprungo,
Djerfve och färdige snart att bita den främmande skytten,
Hade ej Petrus i hast tilltalt dem och hotat med käppen;
Men då de hörde hans röst och sågo hans lyftade skidkäpp,
Tego de stilla och kröpo, med smidigt viftande svansar,
Ödmjukt nära hans knän och smekte den gamle bekante.
Bullret nådde likväl välaktade herr kommissarien,
Der han i salen satt omgifven af bössor och skjuttyg.
Genast begaf han sig ut att se, hvad vore å färde,
Lockade hundarne först, steg sedan på trappan, blef varse
Skyttarne der, omgifne af natt, och talte och sade:
"Hvem? Hvadan ären I? Sägen det snart, att jag måtte förnimma,
Om I af gårdens män eller vandrande främlingar ären?"
29 |
Genast svarade glad välaktade herr kommissarien:
"Godt, att du kommit, min vän, och att äfven din svåger du medfört;
Flere behöfvas vi här, som förstå handtera gevären.
Vandren till stugan och vänten mig der, om en stund är jag färdig."
Sade och vände sig om och gick tillbaka i salen.