Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Döbeln vid Juutas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Nu, herr genral, gör ej min konst er hinder." –
En högre rodnad flög på Döbelns kinder,
Och upp han sprang, fast svigtande och svag:
"Haf tack, min unge vän, en kyss på pannan!
Ni har förstått mig, ni, som ingen annan;
Ni är en man, och så är äfven jag."
Vid Juutas hade skotten tystnat alla,
Se’n döden gjort der re’n sin första skörd,
Den finska truppen, färdig blott att falla,
Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd;
Ett anfall var tillbakakastadt bara,
Och Kosatschoffski ordnade sin skara,
Beredd att allt förkrossa med ett nytt.
En dyster stillhet rådde under tiden,
Som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden,
Står dubbelt hotfull åter, der den flytt.
Hvem skulle samla våra glesa leder,
En återstod från dyra segrars dar?
Af mod, af kraft, af guldren tro och heder
Fanns nog, ja, nog, men ordnarn borta var.
Den man, som tändt vårt hopp i nödens tider,
Som fört i hundra blodigt sköna strider
Sin tappra, björneborgska skara an,
Han skulle nu ej se dess sista öden,
Hans veteraners lugna gång mot döden,
Den skulle slumpen leda, icke han.
Det glömmes ej, du var dock der tillstädes,
Du, som så ofta sågs i stridens lek,
Du, vid hvars namn det fosterland än glades,
Som djupt har sörjt ditt öde, tappre Eek!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
