Samlade skrifter / Sjette bandet. Literära och strödda uppsatser / Fru Lenngren (1870) Author: Johan Ludvig Runeberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Fru Lenngren.

(1832.)

Denna författarinna, åt hvars stora skaldegåfva man önskade kunna skatta en gärd, var född Malmstedt, i Upsala år 1754, och genomlefde en period i svenska literaturen, då vitterheten var tronen lika nära som regenten sjelf och, fostrad af hans händer, uppgrodde med en friskhet och en liflighet, som under ingen annan tid, icke en gång under den literärt revolutionära vid det andra decennium af detta sekel, röjts hos den samma. Kellgren och Leopold utvecklade då den poetiska förmåga, som hos deras samtida beredde dem anseendet af den svenska skaldekonstens jättar; Oxenstjerna, Creutz, Gyllenborg, Lidner m. fl. dels hedrade, dels förvärfvade genom sina sånger namn, som öfverlefva dem, och Franzén och Bellman, utan likar båda, stämde då toner, dem ingen tid skall finna öfverträffade. Med många af dessa snillen var fru Lenngren ej blott umgängesvis bekant, utan äfven förenad genom banden af vänskap och den innerligaste aktning. Om man vid ett och annat blad af hennes skrifter upptäcker och kan klaga öfver ett menligt inflytande på hennes talang af åsigter, som voro tidens, och som genom detta

4

umgänge fingo väg till henne, så är man ur en annan synpunkt förpligtad att erkänna, att den gedigenhet, klarhet och hållning, som karakterisera hennes kompositioner, icke blott i allmänhet, utan öfverallt, och äga en så ädel del i deras skönhet, utbildats till mognad just genom åsigter, inhemtade medelst samma umgänge från samma tid. Ty onekligt är, att till konstandens hufvudsakliga fordran då hörde en säkert beräknad plan, korrekthet i teckningen och en bestämdhet i tanken, som lika litet tålde en abstraktions-sats, hvars sanning eller osanning af något enda moln i framställningen skymdes, som någon inbillningen mutande bild, utan egenskapen att kunna uthärda förståndets skarpt logiska pröfning. Häri äger emellan denna och den gamla klassiska tidens ande en stor likhet rum; den härstammade också från Frankrike, der väckt af skalder, som bildat sig efter forntidens mönster.

I allmänhet kan man säga, att hvarje skola i konst, så snart dess ton af samtiden uppfattas såsom uteslutande sann och ädel, är en farlig klippa för en uppgående konstnärs-talang. Endast geniet i ordets högsta bemärkelse mäktar bryta sig väg förbi den. Det oberoende af en sådan skolas didaktiskt stela manér, hvilket i fru Lenngrens dikter visar sig i öfvervägande grad, vittnar derför om författarinnans stora naturliga anlag, och det så mycket mer, som hon med begreppet var bunden vid de antagna och allmänt hyllade formerna och blott genom sitt konstsinnes högre drift gick utom de samma.

Då man, såsom nu är fallet, måste egna det största loford åt en qvinnas literära förmåga, kan man taga för afgjordt, att man mötes åtminstone af två slags

5

fördomar, hvilka, ehuru visserligen icke allmänna, dock äro rådande hos ganska många män. Den ena af dessa fördomar hotar närmast den berömmande, den andra åter författarinnan sjelf. Den ena tillhör dem, som tro, att författare-talangen i sin sanna och höga bemärkelse är ensamt männens tillhörighet, och följaktligen måste anse hvarje högre loford åt en qvinna skeft och omotiveradt; den andra är deras, som i sin föreställning nedsätta en författarinna i afseende å qvinligt värde, i den mön de erkänna hennes öfverlägsenhet som geni. Begge dessa åsigter äro foster än af en ensidig erfarenhet, än af förhastade omdömen. Vi tvifla ej, att det rerit vetenskapliga är främmande för qvinnans väsende, som klarligen ligger känslan och instinkten i högre mening närmare än abstraktionen. Ty näppeligen iär man äga bevis på, att qvinnan ägt något af ett rent abstrakt vetande, det hon icke eröfrat på mannens område, med uppoffrande till fullt motsvarande värde af några sitt väsendes egna, medfödda fördelar. Dock, helt olika är hennes förhållande till konst. Hon behöfver ej utom sin krets söka medel till skapelser af skönhet; om hon blott sjelf med sin egen verldsuppfattning idealiskt öfvergår i ett konstverk, bär också detta redan stämpeln af ideal.

Lättare än mannen, hvars medfödda känsla för oberoende ofta nog kan hålla honom skild från sanktionerade skolor i skön konst och ge honom åtminstone ett sken af originalitet, snärjes qvinnan af dylika; och deri ligger kanhända orsaken till, att så få författarinnor ens synas originella. Men i hvarje konstprodukt, der de icke äro originella, röja de en brist på qvinlighet, i det att de visa sig der hafva sträfvat att

6

genom begrepp blott fängsla vid sitt verk skönheter, som icke varit inneburna hos dem och ur deras egen natur sjelfmant öfvergått i form. Den hos männen icke ovanliga bäfvan för vittra fruntimmer lär väl af det nyss anförda till en del kunna förklaras. De älska att studera qvinnan, och hvarje, äfven den minsta yttring af hennes egendomliga karakter är for deras reflexioner ett likaså lockande som outgrundligt ämne; men de sky att af henne emottaga uttänkta lärdomar, rundade begrepp eller konstiga definitioner, emedan de i dem ändå aldrig kunna upptäcka och erkänna samma skönhet och höga betydelse, som hennes natur allena i sin renhet för dem uppenbarar. Nu förfaller oftast, och man kan säga alltid, en konstnär i en blott och bar didaktik genom begrepp, om han ej äger det snille och den sanna originalitet, som förmår fängsla idéer i hans produktioner: är derför qvinnan icke så lottad, blir hon nödvändigt didaktisk och ledes in på ett fält, der hon minst är hemmastadd och mest vanställes. Är hon åter ett verkligt geni, så går hon aldrig utom sitt område, och är äfven under sin högsta flygt ännu qvinna. Och i detta fall måste hon väl äga anspråk på vår innerligaste och mest oinskränkta hyllning.

Men vi komma tillbaka till fru Lenngren. De skrifter, hon efterlemnat, har hon kallat Skaldeförsök, ehuru alla i tekniskt afseende äro mästerstycken, och de flesta, som poetiska skapelser betraktade, äro oupphinneliga i sitt slag. De äro till sin karakter af många arter. Man träffar ibland dem några, som äro nästan didaktiska, i den mening vi tagit detta ord här förut. Dessa måste man skrifva på den tids räkning, i hvilken hon lefde; ty de äro främmande för hennes egen

7

naturliga fallenhet. De af hennes stycken, som renast återgifva författarinnans grundton, äro af ett naturmålande eller satiriskt lynne. Alla dessa äro utmärkta af en lefvande sanning och en naivetet, spelande och oskyldig som naturens egen. Så nära till hvarandra gränsande dessa båda skaldeslag än äro, och så svårt det är att emellan dem uppdraga en bestämd skiljelinie, der de nalkas hvarandra, hafva de dock, sådana de framstå i fru Lenngrens dikter, nog mycken inbördes olikhet, för att kunna särskildt betraktas och bedömas.

Till hennes skarpast markerade satiriska sånger höra t. ex. följande: Det högt förnäma äkta paret, Toiletten, Porträtterna, Kontrasten, der en vissnande ålderdoms och en andryg skröplighets fåfänga målas, Ålderdomströsten, en aga för den moderliga klemigheten, och Hans Nåds morgonsömn, en framställning af det slags praktlif, som har for sin glans att tacka andras obetalda svett och mödor. Dessa äro alla ganska skarpa och bjerta; men de tyckas vara det liksom utan författarinnans förvållande. Ty så otvunget och naturligt framträda i dem dårskapen och flärden, att de icke synas vara uppsökta, utan fastmer hafva sjelfmant infunnit sig. Man har liknat fru Lenngrens pensel vid Hogarths, och likheten äger, hvad dessa satirer beträffar, till den grad rum, att flere af dem i vissa drag kunde tjena som förklaringar på några hans taflor. Man skall dock finna, att det verkligt sårande, som ofta ligger i Hogarths stycken, är merändels i fru Lenngrens nästan bortjollradt af hennes qvinligt lekande anda. Så mycket än dessa satirer vittna om författarinnans snille, är det dock icke vår mening att framställa dem isolerade såsom produkter

8

af hennes förmåga i dess högsta flygt och älskvärdaste stämning. Visserligen är löjet, äfven det bitande, rent qvinligt, men det beundras mer än älskas, hos hvem helst det finnes, om det ensamt är det rådande. Röjer sig åter derjemte en inre godhet, full af glädje och lefnadslust, så förhöjes blott denna godhets intresse genom det satiriska, medan detta försonas och förklaras af det blidare lynnet. Sålunda få fru Lenngrens satirer sin mest intagande betydelse genom den omedelbara öfverensstämmelse, i hvilken de stå till hennes mildare kompositioner. Man skulle kanske icke så klart se och igenkänna den oskyldiga ande, som gömmer sig i de förra; om man ej i de senare fått göra dess närmaste bekantskap.

De mest tjusande af hennes stycken gå idyllen nära; ett och annat är en verklig idyll. Då hon i sina satirer låter svagheten i menniskonaturen framstå såsom svaghet med dess ömkliga, löjliga, ibland brottsliga resultater, så målar hon åter i sina idylliska stycken en svaghet, som genom sin inneboende treflighet, frid och oskuld är idealisk. Man tycker sig å ena sidan genomse och mäta delssa bilders alla små önskningar, hela deras lif, och följaktligen stå högt öfver dem; men de äro tillika så skönt adlade, också i det obetydliga, att man å den andra måste tveka, om ett intressantare uttryck af ren mensklighet, än det de visa, kan finnas. Författarinnan tyckes liksom skämta öfver deras böjelser, deras bestyr; men detta skämt förgudar dem tillika. Den glada festen, ett stycke, som utgör, så att säga, en andenyckel till alla de öfriga, till fru Lenngrens hela författarelif, visar klarast, hvad vi med det nyss anförda menat. Af dylik art, ehuru mindre

9

markerad, är äfven den naivt hänförande idyllen, som hon kallat Eklog. Grefvinnans besök, som i friskhet och objektiv sanning fullkomligen liknar dessa förenämnda stycken, utgör redan på visst sätt en Öfvergång till satirerna. Det är ett beundransvärdt fenomen i hennes dikter, att sålunda själen af hennes talang, klart uppenbarad i ett stycke, derifrån strömmar ut genom omärkliga öfvergångar till alla de Öfriga, så att det hela får likhet med en fulländad organisk skapelse af skönhet och lif, hvars högsta betydelse ligger såväl yppad i och för sig sjelf, som utgrenad till och afspeglad i en hel mångfald af skiftande partier.

Den sats, att konstnärn sjelf röjes i sina verk, kan till hela sitt innehåll ledas ur fru Lenngrens poetiska samling. Den, som genomläst hennes skrifter och ej fått en klar bild af henne sjelf med hela hennes rikedom, skönhet och qvinliga godhet, har visst icke haft sinnet öppet för att sentera deras betydelse och värde. Författarinnans samtida vänner, som hade den lyckan att se ej blott hennes sånger, men äfven henne sjelf, omtala med beundran den harmoni, som rådde mellan uttrycket af hennes person i alla dess nyanser, och det uttryck, hennes skaldestycken bära. Hos henne, säga de, fanns icke ett enda drag, som hade med anspråk röjt den vittra författarinnan, icke en tanke, som skulle med stolthet eller saknad sett ned på den skenbart inskränkta verld, inom hvilken hon som qvinna var stängd, och velat öfverspringa dess gränser. -- Enkel, blygsam och i hög grad huslig, men derjemte glad, lekande och qvick, skall hon ej mindre sjelf trifts i den krets, naturen för hennes kön utstakat, än inom den samma spridt trefnad, frid och glädje. Sådan

10

skildras hon af dem, som sett henne; och hvem återfinner ej henne med samma egenskaper, och ännu närmare, ännu mer förklarad, i hennes herrliga dikter? Med den djupaste blick i menniskohjertat och i lifvets förhållanden, tyckes hon vara ett barn allenast, för hvars spelande hög försynen öppnat verlden som ett dockskåp. Så menlöst leder hon och delar sina lekverks fröjder och sorger, så menlöst agar hon å en annan sida, att man hos henne ännu ville igenkänna den jollrande flickan, som än öm, än sträng leker med sina beskedliga och obeskedliga dockor. Detta gäller om anden af hennes poesi, och ännu är ej mer än ett flyktigt ord nämndt om formen, om den sammas tekniska fulländning. Så nära förenade än ande och form äro, och så mycket de ömsesidigt bidraga att förhöja hvarandras intresse, så kan dock en hög grad af inre skönhet iklädas ett mindre intagande yttre; likasom en ädel själ kan äga rum i en ickev vällottad kropp. Man måste likväl härvid noggrant iakttaga, att till en idealisk skönhet bådas harmonierande skönhet betingas. Det är svårt att säga, om fru Lenngrens produktioner tjusa mer genom den ena eller den andra af dessa båda delar; så samfödda tyckas i dem idéen och dess iklädnad vara. Hennes stycken likna i detta afseende de talande anleten, der hvarje tanke och känsla ögonblickligt afspeglas i naiva, lefvande drag. Hennes sånger äga intet af denna klangfulla, en yttre sinlighet fångande diktion, som förskaffat några senare författares så kallade praktvers popularitet; men de äro dock i hög grad melodiska. Hvarje ord af henne smyger sig till den mening, som skall uttryckas, med en ledighet, egentlighet och mjukhet, som gör det på en gång

11

harmoniskt med den stämning, i hvilken läsaren är försatt, och helt och hållet oersättligt af hvarje annat. Enkelheten i hennes språk är i följd häraf så stor, att en hvar, som icke pröfvat sin förmåga, kunde tycka sig och hvarje annan böra vara i stånd att skrifva något dylikt; så vida det ju alltid borde falla sig så och icke annorlunda.

De minst vackra af fru Lenngrens stycken äro skrifna i ballad- och romans-tonen. Lyckligtvis äro dessa ganska få och hade utan saknad kunnat vara uteslutna ur samlingen af hennes verser. Detta amnärkes icke för att afpruta något på den hyllning, som vi i det föregående uttalat, en hyllning, som dock visserligen icke upphinner den förtjenst, åt hvilken den egnas, utan blott för att förebygga en möjlig beskyllning för blindhet i afseende å författarinnans svagare sidor, och följaktligen för ett vrångt och omotiveradt omdöme äfven öfver hennes skönheter. Skulle vår förmåga att uttrycka föreställningar motsvarat vår uppfattning af fru Lenngrens alla företräden, så hade otvifvelaktigt berömmet, långt ifrån att minskas, blifvit både klarare och vidsträcktare. Ty med allt skattande åt dagens opinion, vågar man både hysa och yttra den öfvertygelse, att åt fru Lenngren i en framtid skall tilldö-mas en rang bland svenska författare vida öfver den, hon nu i allmänna tonen komparativt innehar. Det är åtminstone säkert, att svenska literaturen icke kan uppvisa någon så verkligt originell och poetisk natur, som hon, om man undantager de båda oefterhärmliga genierna, Franzén och Bellman. Och då skönheter, som äro foster af sin tid och blott af den förstås, med årens och kulturens vexling vissna och förskjutas,

12

qvarblifva i oförvanskelig ungdom dessa ur naturens djup framsprungna skapelser, som tyckas födda för ingen tid och för all tid, och hyllas med så mycket oinskränktare dyrkan, ju flere efemera koryféers fall de öfverlefvat.