Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Runforskningens historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därvid verksamt biträtts av sin halvbroder, antikvitetsintendenten P. A. Säve
(1811-1887). Viktiga bidrag till svensk runforskning hava lämnats av norrmannen
S. Bugge (1833-1907), som givit den första fullständiga tydningen av
Rök-stenen 1878, sedan omarbetad 1888 och 1910, och av Forsa-ringen (sid. 84)
samt av flera, särskilt urnordiska runinskrifter, och L. Wimmer (1839-1920) som
i sitt danska runverk också behandlat Skånes runinskrifter och Karlevi-stenen
samt i en särskild skrift Aakirkeby-funten. [1]
En utländsk forskare, som delvis sysslat med svenska runinskrifter, var G.
Stephens (1813-1895), f. i Liverpool, som 1834-1851 var bosatt i Stockholm,
1851-1895 i Köpenhamn. Hans förtjänst består uteslutande i de avbildningar av runinskrifter, som han åvägabragte och särskilt vann han ryktbarhet genom det stora verket The old northern runic monuments of Scandinavia and England (1866-1901), som
behandlade urnordiska och fornengelska runinskrifter, men genom hans brist på
språkvetenskaplig skolning äro hans tydningar alldeles värdelösa.
Med omnämnande av dessa nyligen avlidna runforskare ha vi kommit nära vår egen
tid, vars viktigaste företeelse är påbörjandet av det nya svenska runverket,
som skall omfatta alla svenska runinskrifter, som man har kännedom om, vare sig
de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
