Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Paulus i Neapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så kom aposteln till Neapel. Men stadens tempel,
borgar och njutningslystna, stojande människoskaror lämnade
han bakom sig och gick upp emot Vesuv.
Då såg berget icke ut som nu. Den högsta af dess
toppar, den som nu omlägras af vulkaniska moln och
hotar omgifningen med ödeläggelse, fanns då icke. Ej
ett tecken lät ana, att elden var verksam i dess inre.
Ej en urkund visste förtälja om ett utbrott. Grekisk lefnadsglädje
och romersk vällust firade tryggt sina fester i
de lundar och lustgårdar, som klädde sluttningarna ända
upp till Sommas högslätt, utan minsta oro däröfver, att
denna askgrå ödemark med sina svarta hålor och eldfrätta
stenblock yppade hvad häfderna förtego: att man
lefde och njöt på skalet af en vulkan.
Där vandrade nu Paulus, glömmande alla tankar på
det öde, som väntade honom i Rom. Vägen förde honom
allt längre upp. Så kom han till en fläck, där utsiktens
trollska fägring slog honom i band. Han skådade ut öfver
Partenope, som låg där nere, bäddadt i lundar af
lager, cypress, platan och oliv, öfver de med hvitglänsande
städer strödda kusterna, de blånande öarna, det
ändlösa hafvet. Han fröjdades i medvetandet, att detta
samma haf en gång speglat sina solskimrande rymder i
de mildaste af alla ögon, i speglarne för den renaste och
oskyldigaste själ, som nedstigit till vår jord, och med
sammanknäppta händer hviskade han: »Guds underbara
väsen skådas i hans gärningar, nämligen i världens skapelse.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
