Sägner, berättelser och skizzer /     1. Paulus i Neapel (1907) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

1.

Paulus i Neapel.

En vacker dag år 61 efter vår Herres börd sågs ett alexandrinskt skepp, kalladt »Dioskurerna» och prydt med bilderna af Kastor och Pollux, fälla ankar i hamnen till den tempelrika staden Puteoli, ett par timmars väg från Neapel.

Om bord var en afdelning romerska soldater med några statsfångar. Soldaterna, infödde italienare, återsågo sitt fosterland med så mycket större glädje, som de länge haft en mödosam tjänstgöring i det aflägsna Judalandet, hvars innebyggare alltid visat dem en mulen uppsyn och där många tecken förebådade en folkresning. Landstigningen till ära hade de blankfejat sina rustningar och påsatt hjälmbusken, som vittnade, att de tillhörde en liftrupp, den augustiska kohorten, jämbördig med pretorianska lifvakten i Rom.

Fångarne hade mindre skäl att glädja sig vid åsynen af Italiens kust. De skulle forslas till hufvudstaden och ställas för kejsarens domstol. Men kejsaren hette

10

då Nero, och domstolens utslag buro allt för ofta stämpeln af envåldsherrelynnets grymma nycker.

Bland fångarne var det en som både skeppsmanskap och soldater visade synnerlig aktning -- en kortvuxen, mager, något framlutande man med kalt hufvud och i förtid åldrade drag, bågformiga, sammanvuxna ögonbryn, rikt skägg, vacker anletsbildning och själfulla ögon. Han var en jude, bördig från Tarsus, af en aktad släkt, som ägde romersk medborgarerätt, hvilket den tiden var ett slags adelskap. De skriftlärde i Jerusalem hade åtalat honom som förbrytare mot deras lag och tempel och, hvad värre var, mot romerske kejsaren, och den åtalade hade, på grund af sin medborgarerätt, vädjat till Cesars domstol. För den skull var han nu på väg till Rom. Fången kallade sig Paulus.

Puteolis hamn var fylld af skepp från alla Medelhafsland, och dess gator vimlade af främlingar: greker, syrer, judar, egypter, afrikaner och hispaner. Höjderna där omkring stodo öfversållade af praktfulla lustslott och landtgårdar, tillhörande romerske senatorer och riddare. Nero själf älskade att vistas i denna yppiga natur, såsom Lukullus och Cicero gjort före honom.

Bland de talrike judarne och grekerna i Puteoli funnos någre, som låtit döpa sig till Kristus och ofta samlades till inbördes upphyggelse. Hade de vetat, bvem »Dioskurerna» nu förde i land, skulle de hastat Paulus till mötes, ty hans namn och gärningar voro bland dem väl kända, och hans bref till romarne hade i afskrifter hunnit äfven till Puteolis kristianer och lästes af dem med akt och id.

Man var nu färdig att gå i land. Julius hette

11

soldaternas höfvidsman. Apostlagärningar ger honom det vitsord, att han i sitt uppförande mot Paulus ådagalade ett människokärt sinnelag. Han kallade Paulus till sig och sade: »Innan vi fortsätta färden till Rom, stanna vi sju dygn i Puteoli. Nyttja dem som dig lyster! Du kan gå hvart du vill, dock följd af en soldat. Vill du under tiden se Neapel, står det dig fritt. Tack för dina goda och hjälpande råd i lifsfarorna, som vi utstodo på hafvet! Vare du i gudomens hägn!»

Paulus uppsökte sina trosbröder, och ännu samma afton sutto de endräktigt tillsamman. Den puteolanska församlingens äldste sände bud till kristianerna i Rom och läto säga dem: »Paulus, vår frälsares förkunnare och tjänare, är här och skall om sju dagar vara i Rom. Gån honom till mötes!»

Här börja sägnerna. Tåla de ej att skärskådas af häfdagranskarens öga, tåla de må hända att höras.

Paulus följde gärna den vänlige höfvidsmannens råd att se Neapel. Ej därför att stadens och nejdens skönhet eller konstverk eller glada folklif skulle särskildt lockat honom, som så många andra. Han hade sina egna skäl därtill. Det främsta var, att Jesus, den tid han som gosse och yngling vandrade i drömmar vid stranden af Genesaret, hade längtat att se denna förtrollande ängd, och att han tillfredsställt sin längtan och kommit dit och stigit upp på Vesuvius och sett.

Paulus ville trampa det stoft, hvarpå den syndfrie en gång satt sin fot, och skåda samma syner som han.

12

Så kom aposteln till Neapel. Men stadens tempel, borgar och njutningslystna, stojande människoskaror lämnade han bakom sig och gick upp emot Vesuv.

Då såg berget icke ut som nu. Den högsta af dess toppar, den som nu omlägras af vulkaniska moln och hotar omgifningen med ödeläggelse, fanns då icke. Ej ett tecken lät ana, att elden var verksam i dess inre. Ej en urkund visste förtälja om ett utbrott. Grekisk lefnadsglädje och romersk vällust firade tryggt sina fester i de lundar och lustgärdar, som klädde sluttningarna ända upp till Sommas högslätt, utan minsta oro däröfver, att denna askgrå ödemark med sina svarta hålor och eldfrätta stenblock yppade hvad häfderna förtego: att man lefde och njöt på skalet af en vulkan.

Där vandrade nu Paulus, glömmande alla tankar på det öde, som väntade honom i Rom. Vägen förde honom allt längre upp. Så kom han till en fläck, där utsiktens trollska fägring slog honom i band. Han skådade ut öfver Partenope, som låg där nere, bäddadt i lundar af lager, cypress, platan och oliv, öfver de med hvitglänsande städer strödda kusterna, de blånande öarna, det ändlösa hafvet. Han fröjdades i medvetandet, att detta samma haf en gång speglat sina solskimrande rymder i de mildaste af alla ögon, i speglarne för den renaste och oskyldigaste själ, som nedstigit till vår jord, och med sammanknäppta händer hviskade han: »Guds underbara väsen skådas i hans gärningar, nämligen i världens skapelse.»

Strax ofvanför det ställe, där Paulus enligt sägnen stannade, fängslad af dessa ängders öfverväldigande prakt, ligger i våra dagar det observatorium, där en ifrig vetenskapsman, Palmieri, följer hvarje rörelse inom Vesuvs lidelsefulla barm.

Ett stycke nedanför observatoriet finner man en osteria förr en eremitboning. Den fryntlige värdshusvärden framsätter gärna för trötta gäster ett rödt vin, som han kallar lacrymæ Christi, men som vanligen har en förunderlig likhet, hvad smaken vidkommer, med saften af Ischias eller af Marsalas drufvor. Men misstänker han i färdemannen en vinkännare, händer det ock, att han smyger fram ett vin, som verkligen vuxit på Somma och verkligen är lacryma, igenkännlig på sin fulltoniga färg och fina doft.

Här stod på Paulus’ tid en landtmans hydda. Hennes ägare, en silfverhårig gubbe, upphörde, när han såg främlingen, att syssla med sina vinstockar och gick fram till honom. Paulus emottog hans inbjudning att hvila under hans tak och förfriska sig vid hans bord. Frukterna, som husets dotter framsatte, voro saftrika och vinet öfver måttan ljuft. Paulus rosade det som en god gåfva, och värden sade: »också är dess uppkomst en den underbaraste.» Och han förtalde därom följande:

En dag för omkring trettio år sedan hade han, just på den fläck, där han nyss funnit sin gäst, sett en okänd yngling med guldgula lockar och liljehvitt änne, klädd som hebré, men skön som en gudason och icke olik

14

Dionysos. Ynglingen skådade ut öfver landet och kusterna och hafvet, och sade att denna nejd är en flik af paradisets härlighet, af den sanne Olympens dyrd, som sjönk ned till jorden under kampen i tidens morgon mellan goda makter och onda titaner. Och han grät vid tanken på de lidanden och synder, hvaraf denna lustgård är uppfylld. Sedan han gått, uppspirade ur marken, som hans tårar fuktat, en ranka, som växte med underbar hast och bar de första af de drufvor, som nu pressats i Paulus’ bägare.

»Jag har mina egna tankar om denne yngling», sade den silfverhårige värden. »En gud har ärat min hyddas grannskap med sin uppenbarelse. Han var Dionysos, drufvans gifvare, den högste gudens son!»

»Jag tror som du», sade soldaten, Paulus’ vaktare, och tömde sin bägare.

»Ja, en gudason var han visserligen», genmälde Paulus, »och ett ädelt, lifgifvande vin har han skänkt oss i den kalk, som jag fått nåden dricka till hans minne.»

»Du känner honom då, äfven du?»

»Ja, äfven för mig har han uppenbarat sig. På jorden hette han dock icke Dionysos, utan Jesus från Nasaret.»

»I sanning, så nämnde han sig!» ropade den gamle och for med handen öfver pannan som för att upplifva ett bleknadt minne.

»Viljen I höra mer om honom?» frågade aposteln.

»Ja, säg oss allt hvad du vet!»

Och Paulus talade. Han talade ännu då solen sjönk ned bakom Ischia och öfvergöt hafvet och dess

15

sväfvande segel med aftonpurpur. Husets folk hade samnats kring honom. Framför honom satt värdens dotter, andäktigt lyssnande, med händerna i skötet. Det mörknade, lampan tändes, och han talade ännu.

Innan han följande morgon bröt upp, hade han döpt dem alla, äfven soldaten, som följde honom, till Kristus’ namn.

Men det vin, som enligt sägnen föddes ur den guldlockige ynglingens tårar, växer ännu på Vesuvius och kallas Kristus-tårar -- lacrymæ Christi.

Hyddans gamle ägare var en rätt kunnig man. Böcker ägde han icke många, men han hade dock en, som han flitigt läst, och det var Georgicon af Virgilius, ty där hade han i klingande verser fått ypperliga råd, huru man skall rätt sköta vingård, åker, husdjur och bikupor.

Därför gladde det honom, när Paulus sade, att äfven han hade någon reda på hvad Virgilius sjungit; ja, att det ena af de två skäl, hvarför han kommit till Neapel, var att han ville se skaldens graf.

På andra sidan Neapel och viken ligger Posilippoberget. Enligt sägnen är Virgilius’ aska jordad där. Den antika griften, ett så kalladt kolumbarium, som tros förvara hans stoft, är en af stadens märkvärdigheter, som hvarje neapolitansk gosse känner till.

Dit styrde nu Paulus kosan, ledsagad af sin värd. De förkortade vägen med samtal. »Räknar jag rätt», sade gubben, »visade sig vår Herre och mästare på Vesuvius just samma år som Virgilius dog.» »Ja», sade

16

Paulus, »det förunnades honom icke den nåden, som han så innerligt eftertrådde: att lefva länge nog för att få sjunga om den korsfäste segerhjältens storverk ...

»O, må min lefnads höst förlängas och åldringcn unnas
Ande och krafter nog för att sjunga de bragder du verkar!» [1]

men Kristus har sedan nedstigit i dödsriket och förkunnat de bidande andarne förlossning. Där har Virgilius skådat honom.»

»Det gläder mig att höra, ty han var i lifstiden afhållen af alla, som kände honom», sade den gamle från Vesuvius.

Så kommo de till målet för sin vallfärd. Aposteln stod länge i tysta tankar öfver den hedniske sångarens graf. En gammal latinsk visa omtalar, att han »göt fromma tårars dagg» öfver stoftet och till sist yttrade:

»Om jag mött dig på min stig,
Hvilken man jag gjort af dig,
Du den störste skald bland alla!» [2]

Nära Virgilius’ hvilostad fanns den tiden en ståtlig, med grekiska konstverk prunkande villa, tillhörig skalden Silius Italicus. Denne hade till vana att dagligen besöka griften, hvilken för honom var helig som ett tempel. Han kom äfven nu, följd af sin vän Plinius,

17

öfverhöfdingen för den vid Misenum förlagda romerska flottan. Kransade och höljde i sina togor närmade de sig den judiske främlingen och inläto sig i vänligt samtal med honom. Paulus sade till Silius: »Äfven jag kan sia, ehuru jag ej är skald. Och nu säger jag dig, att vi två skola på skilda vägar, men på samma år, gå till vår äras högsta mål. Din väg skall föra upp för Kapitolium, och framför dig skola stål blänka. Min väg skall föra ned för Aventinska berget, och bakom mig skall ett stål blodas.»

Sju år därefter vardt Silius Italicus romersk konsul och framför honom buros de konsulariska hederstecknen: liktorernas yxor. Samma år fördes aposteln utanför ostiensiska porten och halshöggs.

Det är en märkvärdig sak med denne Virgilius. Icke kunde han, den blyge, ungmölike, tillbakadragne mannen, i lifstiden ana, att han skulle med trollmakt fängsla alla kommande århundradens inbillningslif. Han kunde dess mindre ana det som han, dömande alla andra mildt, dömde sig själf och sina sånger hårdt, med misstro upptog den förtjusning, som ägnades dem, och aktade ett så kalladt odödligt namn för intet. En stilla lefnad, förljufvad af vänskapen, och glömska efter döden var det bästa han önskade sig. Hans mest frejdade verk, Eneiden, räddades från lågorna endast dymedelst, att man bröt mot den döende skaldens sista vilja. Men, som sagdt, hans namn har gått till alla århundraden, och alla tider hafva älskat honom. Äfven den mörkaste

18

medeltiden hedrade honom på sitt vis, ty folktron gjorde honom då till en välgörande och människoälskande trollkarl och hopdiktade Virgilius-sagor, som hunno ända till Island, medan kyrkan gjorde honom hardt när till en kristlig profet, intog hans namn i sin liturgi och gaf honom ett hedersrum vid fötterna af gamla testamentets siare. Och detta synes ej så underligt, när man läser det fjärde i ordningen af hans herdekväden, där han till ett barns vagga knyter förutsägelsen om en ny tidernas ordning, en guldålder, då rättfärdigheten skall återvända till jorden, våra synder afplånas, ormen söndertrampas och lammen beta i frid bland lejonen. Mången skummare profetia har man hänfört till Messias.

När Dante i anden företog sin färd genom underjordens fasansfulla ängder, gick vid hans sida, undervisande och lugnande, en mild, lagerkransad skugga: Virgilius. Lyckligare har Gustave Doré icke fört sitt ritstift, än då han i sina teckningar till Dantes »Gudomliga komedi» ställt desse vandrare bredvid hvarandra, den ene med antikens plastiska hållning och ädla måtta i sina rörelser, den andre öfverretad och lidelsefull i alla åtbörder. När Svedenborg i sitt lusthus uppe i Stockholm hade emottagning för gäster från andevärlden, var Virgilius en af dem, med hvilka han helst samtalade. År efter år tåga pilgrimsskaror, såsom i forntiden Paulus, till Virgilius’ graf. Många komma endast för att hafva varit där. Men visserligen äro äfven de många, som gå dit för att offra på hans grift en varm tacksägelse för de vackra och storartade bilder, hvarmed han fyllde deras gossedagars inre värld.

Vägen dit är värd att gå. Han drager sig längs

19

Riviera di Chiaja, Villa nazionale och Boschetto, där Neapels beau monde utvecklar sin prakt som utstyrsel till en af de skönaste stränder i världen. Du vandrar under palmer, akasier och stenekar, genom hvilkas löfhvalf solstrålarne leta sig väg för att glänsa på marmorstoder eller bryta sig i stänket från buktande springvatten. Till höger har du gatan och dess trängsel af ryttare och vagnar med svartögda sköna kvinnor; till vänster hafvet med friska fläktar, lekande böljor och skimrande färger, som ingen pensel kan återgifva. Redan här kan du ägna Virgilius din hyllning, ty neapolitanarne hafva i Boschetto rest honom ett joniskt tempel, inom hvars pelare du ser hans bröstbild. Här är det skäl att stanna och dröja en stund på den i hafvet utskjutande rundeln, »Belvedere» kallad, firad af skaldernas och än mer af böljornas sång, inbjudande till att drömma utan mystik och att svärma utan vemod. Öfver det glittrande vattenbrynet, blandande sig med den glasartade klangen af de framhvälfvande vågorna och det friska suckandet af de brutna och tillbakavikande, förnimmes från fjärran fiskarens sång:

Sul mare luccica
l’astro d’argento,
placida è l’onda,
prospero il vento ...
O, dolce Napoli,
suolo beato,
doce sorridere
volle il creato ...

och under tiden kämpa solljus och gyllene dimmor där ute vid synranden, Sorrento glänser som silfver, och öfver kuster och öar breda sig smältande metalliska färger.

20

Har du slitit dig lös från detta rum, så äro Posilippogrottan och höjden, där Virgilius’ graf visas, icke långt borta, om du ej är allt för nogräknad med minuterna. Med en »custode» som vägvisare vandrar du upp för en slingrande trappgång, omgifven å ömse sidor af söderns rika växtlighet; du kommer till utsikter, som du aldrig skall glömma, sedan du en gång sett dem, och du föres slutligen ned i grifthvalfvet, som med sina nischer för askurnorna liknar så tämligen andra kolumbarier, men där du återfinner den välkända grafskriften:

Mantuas son och Kalabriens rof, i Partenope gömmes
Stoftet af mig, som besjöng hjordar och skördar och krig. [3]
(Mantua me genuit, Calabri rapuere, tenet nunc
Parthenope, cecini pascua, rura, duces.)

Inskriften stod under medeltiden att läsa på hvalfvets fris. Nu åter ser man henne på ett slags minnesvård, som en fransman med en icke alldeles sällspord gallisk fåfänga upprest, för att till möjligast billiga pris låta Virgilius’ namn draga hans eget in i odödlighetens hamn. Minnesvården tillkännager högtidligt, att han är »consacré au prince des poètes latins» af hr*** (namnet gör jag rättast i att utelämna), »bibliothécaire de la reine des Français». Dock -- Virgilius odödliggjorde Bavius; hvarför då icke äfven en välmenande »bibliothécaire» från Paris?

Från Puteoli fortsatte Paulus sin väg till Rom, tyngd af dystra tankar, men vid Forum Appii och Tres Tabernæ, flere mil från hufvudstaden, var en mängd kristianer på appiska vägen honom till mötes, och när han såg dem, säger Apostlagärningar, kände han tröst och tackade Gud. Han hade då färdats öfver Pontinska träsken. Till höger hade han de vilda volskiska bergen, framför sig Albanbergen, på hvars sluttningar sågos städerna Velitræ och Lanuvium. Nu färdades man genom allt skönare och rikare ängder, öfversållade af slott, villor, landthus och praktfulla grafvårdar, och ändtligen visade sig för apostelns öga Roma, världens drottning, med sina stadsmurar och af härliga palats och tempel krönta kullar. Genom Porta Capena intågade man i den eviga staden. Vi skola återfinna Paulus där.

[1] Virgilius, 4 eklog, vers. 53, 54.

[2] Ad Maronis mausoleum
Ductus fudit super eum
Piæ rorem lacrymæ.
Quantum, inquit, te fecissem
Virum, si te invenissem,
Poetaruum maxime!

[3] På återresa från Grekland, i sällskap med kejsar Augustus, insjuknade och dog Virgilius i Kalabrien. Härpå syftar uttrycket »Kalabriens rof».