Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Paulus i Neapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paulus, »det förunnades honom icke den nåden, som han
så innerligt eftertrådde: att lefva länge nog för att få
sjunga om den korsfäste segerbjältens storverk ...
»O, må min lefnads höst förlängas och åldringen unnas
Ande och krafter nog för att sjunga de bragder du verkar!» <footonte>Virgilius, 4 eklog, vers. 53, 54.</footnote>
men Kristus har sedan nedstigit i dödsriket och förkunnat
de bidande andarne förlossning. Där har Virgilius
skådat honom.»
»Det gläder mig att höra, ty han var i lifstiden
afhållen af alla, som kände honom», sade den gamle från
Vesuvius.
Så kommo de till målet för sin vallfärd. Aposteln
stod länge i tysta tankar öfver den hedniske sångarens
graf. En gammal latinsk visa omtalar, att han »göt
fromma tårars dagg» öfver stoftet och till sist yttrade:
»Om jag mött dig på min stig,
Hvilken man jag gjort af dig,
Du den störste skald bland alla!»
<footnote>Ad Maronis mausoleum
Ductus fudit super eum
Piæ rorem lacrymæ.
Quantum, inquit, te fecissem
Virum, si te invenissem,
Poetaruum maxime!</footonote>
Nära Virgilius’ hvilostad fanns den tiden en ståtlig,
med grekiska konstverk prunkande villa, tillhörig skalden
Silius Italicus. Denne hade till vana att dagligen besöka
griften, hvilken för honom var helig som ett tempel.
Han kom äfven nu, följd af sin vän Plinius,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
