Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Realisten Åbrandsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag ogärna såg honom, och han ställde välvilligt till vårt
förfogande sin långa kappa, som, när den vrängdes, med
sitt scharlakansröda foder passade en röfvareanförare.
En dag meddelade han mig, att han skrifvit ett skådespel
i två akter, och vi öfverenskommo, att det skulle
uppföras. Ämnet var, sade han, hämtadt ur verkligheten
och hjälten en kunglig sekter i Stockholm, som för skuld
blifvit insatt i bysättningshäktet vid Hornsgatan. Hvad
han i öfrigt berättade om stycket förekom mig fantasilöst
och motbjudande prosaiskt. Men den afton det skulle
uppföras satt jag bland åskådarna, nyfiken att se det.
Åbrandsson själf hade åtagit sig hufvudrollen. De
öfriga personerna voro en millionär vid Skeppsbron, Clara
hans dotter, en fängelsedirektör, en vaktknekt, en hofmarskalk
och sjutton ledamöter af Svenska Akademien.
Första akten. Åbrandsson i skjortärmarna vid ett
bord. Lakan föreställa ett fängelses kalkrappade väggar.
Kunglig sektern klagar sitt öde. Han hade råkat i en ockrares
klor, som under skenet af att taga sex procent tog
mer än hundra. Åbrandsson syntes hafva god reda på
låneuppgörelser – för mig voro de mysterier – och talade
om skuldsedlar, privatbanker, borgensförnyelser, lifförsäkringar.
Han talade också om kronans eländiga ljuspenningar.
Det var icke en klandervärd lefnad utan ädel
hjälpsamhet, som hade bragt kunglig sektern på fall.
Dock ville han icke neka, att ungdomsblodet sjöd i hans
ådror, och att han tillbragt glada aftnar hos Davidson,
Pohl, La Croix, på Blå Porten och Stallmästaregården.
Men hvad skulle han göra, han, ungkarlen i det ödsliga
hemmet? Han som älskade, men älskade hopplöst? Väl
hade Clara, millionärens sköna dotter, försäkrat honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
