V.
Tiggarne i Rom.
Den förste romare jag mötte, då jag på min första dag i Rom steg ut
ur »Albergo Nazionales» pelarprydda vestibul, var en tolf års gosse,
klädd i sliten hatt och ett klädesstycke af oviss färg, draperadt som
kappa. Jag frågade honom efter en gata. Han å sin sida frågade hvad
klockan var, och när jag upplyste honom därom, sade han: »al vestro
servizio! jag har tid att följa er». Och han följde mig ett långt
stycke och lämnade mig ej, förrän han öfvertygat sig, att jag stod
framför den sökta husnummern. Jag trodde mig böra visa honom min
tacksamhet med en liten gåfva, men kan ej beskrifva den på en gång
höfliga och stolta åtbörd, hvarmed han, utan att se på den framräckta
penningen, tillbakavisade honom,
hvarefter han
med ett välljudande addio lyfte sin hatt till afsked och,
kastande högra fliken af sin kappa öfver vänstra axeln, aflägsnade
sig, draperad som en antik stod.
Öfvertygad, som jag varit, att vid första steget på en romersk gata
omringas af tiggare, kände jag mig gladt öfverraskad af detta
möte. Jag tyckte mig i den stolte gossen ha sett en ättling af de
gamle kviriterna, som fordom bodde på Roms kullar, och ett godt
förebud om de nya släkten, som skola uppväxa där under det fria och
framåtsträfvande Italiens färger.
Det dröjde emellertid icke länge, innan jag fick göra bekantskap
med medlemmar af Roms tiggande brödraskap. Desse hafva en genom
öfning underbart uppdrifven förmåga att bland främlingar igenkänna
dem, som äro »gröne», och det tar verkligen sin tid, innan en dylik
grön person hunnit mogna till förhärdelse mot de konster, hvarmed de
förstå att aflocka honom hans skatt till deras lättja. Under de första
dagarne röres man djupt af deras sorgset bedjande: »Jag dör af
hunger», hvilket ljuder så trovärdigt, äfven när det kommer från
ungdomar med kinder, feta och blomstrande som barockens kyrkoänglars,
och jag ordentligt skämdes å mina i Rom hemmahörande landsmäns vägnar,
när jag märkte, att de kunde gå förbi en sådan arm like utan att
hvarken se eller höra honom. Efter några dagars förlopp börja
emellertid starka tvifvelsmål vakna om den hotande hungersnöden, och
man känner sig mer och mer otillgänglig för den tragiska sidan af
tiggarkonsten. Värre är att värja sig mot den glada genren, mot de
tiggare, som förstå att med den morgonfriskaste och fryntligaste
uppsyn hälsa sitt buon giorno och framräcka handen på ett sätt,
som om de i gengåfva
af en kopparslant vore i
stånd att tillförsäkra oss ett helt år af molnfria dagar och muntert
lynne. De äro och förblifva nästan oemotståndlige. Man märker för
öfrigt vissa skeden i främlingens förhållande till tiggarskrået.
Först ger han utan vidare och ger till alla. Därefter ger han till
några och tror sig kunna afspisa de andra med ett kort nej. Men
detta är ett fruktansvärdt misstag. Äfven det sträfvaste och mest
afgörande nej är för den romerske tiggaren ingenting annat än
ett tillkännagifvande, att man vill dagtinga, och ett löfte, att man
skall gifva med sig, om han är ihärdig. Ett sådant nej piggar upp
honom till de otroligaste ansträngningar, han följer dig gata upp och
gata ned, och du skall vara en man med fasta grundsatser, om du icke
till slut tycker, att han ej bör hafva mödat sig så mycket för
ingenting. Det tredje skedet är den obrottsliga tystnadens. Men icke
heller den är ett ofelbart skyddsmedel. Ty det kan hända, att du i
ögat eller minen har något som talar; detta något kan vara harmset,
bistert, argt, något, som svär vid underjordens floder, att du aldrig
skall gifva med dig -- lika godt: tiggaren uppfattar det som en
inbjudning till meningsbyte om saken, och han följer dig. Det fjärde
skedet är den vandrande stodens. Du ser icke tiggaren, du hör honom
icke, han finnes icke inom kretsen för din iakttagelseförmåga. Detta
hjälper i någon mån. Ändtligen hinner du det femte skedet: signeriets.
Ditt vänliga värdfolk underrättar dig, att det finns ett visst tecken,
som verkar med trolsk makt på äfven den mest efterhängsne inom
skrået. Tecknet är detta: du kröker högra armen, så att handen kommer
i jämnhöjd med axeln, utsträcker pekfingret och långfingret och
beskrifver med handen vid pass åttondedelen af
en cirkels omkrets. Teckenspråket har uti Italien hunnit hög
utveckling, och man kan därmed uttrycka mycket, hvarför talspråket
saknar ord; men aldrig hade jag väntat, att det nu skildrade kunde äga
en så omotståndligt afgörande vältalighet. När helst jag gjorde det,
gaf tiggaren ögonblickligt sin sak förlorad. Det vanliga löftet, att
jag för en soldo skulle slippa skärseldens plågor, förstummades på
hans läppar, hans ansikte uttryckte fullständig hopplöshet, och han
vände sig bort för att söka rof på annat håll.
Roms nuvarande stadsstyrelse gör mycket för att hämma, om ej utrota
tiggeriet, och detta, ehuru ännu ett plågoris, är på långt när icke så
svårt som förr. De oförskämdaste och farligaste inom skrået, de som
stodo på gränsen till röfvarhandtverket och hade sitt
älsklingstillhåll i stadens östligare delar, där de i synnerhet
anhöllo ensamma fruntimmer med sitt hotande: »jag dör af hunger», äro
bortsopade af den nya polisen; den siste eller mest kände af det
släktet, hvilken länge lyckats dölja sig för ordningsmakten, greps,
medan jag var i Rom, och denna händelse omtalades som en glad nyhet i
stadens alla tidningar. Roms tiggare hafva alla skäl att med prästerna
förbanna den dag, då italienarne intågade i Rom. Också tillhöra de den
klerikala meningsflocken, och de: viva Pio Nono! som man finner
klottrade här och där på murarne, äro utan tvifvel till största delen
hjärteutgjutelser af de skrifkunnige bland denna ohyra. Det
mäktigaste hindret för tiggeriets hämmande är det medhåll detsamma
röner från prästerna. De klerikala bladen grufva sig dagligen öfver
den gudlösa italienska
regeringens försök att
stoppa denna »källa för utöfvande af kristlig misskundsamhet»; de
skämmas icke för att ogilla, att man nu söker uppfostra den fattiga
klassens barn till arbetsamhet och känsla af mänsklig värdighet; de
skryta med att monsignore X. eller Y., som tillhöra kyrkans furstar,
äro »gode vänner och bekante» med »den hederlige tiggaren» Z. och
framhålla detta som drag af kristlig jämlikhet; kyrkorna få ännu i dag
tjänstgöra som fristäder för efterhängsne bettlare, och barn, som
skolka från folkskolan, uppmuntras i de kvarvarande klostren med mat
och dryck för sin lättja. Under århundraden har tiggarväsendet varit
systematiskt omhuldadt af präststyrelsen. Det var ett historiskt rön,
att när helst näringsid uppblomstrat i staden och en förmögen
borgarklass, ett burget arbetarestånd utvecklat sig, då började i Rom,
likasom uti Italiens andra städer, en republikansk ande röra på sig
och kraf uppstå på borgerlig själfstyrelse, kraf som stundom uppträdde
med sådan styrka, att påfven tyckte det tryggast draga till en annan
marknad. Man fann det därför bättre öfverensstämma med kyrkans
fördelar att hafva ett romerskt folk, deladt i de tre klasserna:
präster, prinsar och tiggare, ty Roms egenskap af den kristna världens
hufvudstad kunde alltid sätta det i stånd att lefva utan arbete. Under
sådana förhållanden, och då den nya ordningen, endast några få år
gammal, måste kämpa med ett ondt, som har århundradens rötter, må man
ej undra öfver, att Rom ännu öfverflödar af tiggare, men väl däröfver,
att där finnas fattiga människor i mängd, som blygas för detta
näringsfång och älska att arbeta.
The above contents can be inspected in scanned images:
295, 296, 297, 298, 299
Project Runeberg, Sat Dec 15 15:46:04 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/rydbsagn/bt5.html