| 309 |
I detta band äro sammanförda Rydbergs smärre berättande dikter, enskilda till samma grupp hörande romanfragment samt en serie reseskizzer -- »Ströftåg i Paris» och »Blyertsteckningar från Rom».
Romerska sägner om apostlarne Paulus och Petrus tillkommo omedelbart efter Rydbergs italienska resa. De utgåfvos i bokform 1874 å Alb. Bonniers förlag och utkommo 1884 i en andra upplaga. I något förkortad form äro de aftryckta i lektor Emil Hildebrands »Skolupplagor af svenske författare» 1897.
De hafva tolkats till engelska i den amerikanska, af Clark öfversatta upplagan af Roman Days (Newyork 1879) samt till danska af Otto Borchsenius i »Romerske Sagn om Apostlene Paulus og Petrus».
Lille Viggs äfventyr på julafton lästes i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 24 December 1871, utkom år 1874 i bokform å Torsten Hedlunds förlag, illustrerad af Jenny Nyström; andra upplagan utgafs 1878; tredje upplagan -- praktupplaga - illustrerad af Ottilia
| 310 |
La veille de Noel du petit Vigg (öfvers. af Jenny Rossanders elever under J. H. Kramers ledning). Sthlm 1876.
La veillée de Noel du petit Vigg, traduit par M:me F. de L. (Fernande de L’Isle), i Le petit Français 1889, med illustrationer af Faria, (äfven i Nouvelles Suédoises, traduites par Fernande de L’Isle. Paris 1892).
Die Geschichte vom kleinen Vigg, ein Weihnachtsmährchen aus dem Schwedischen, i Deutsche Jugend 1880 (med illustr. af Eugen Klimsch).
Little Wigg’s Christmas Eve, i Australia Once a Month 1885 (öfvers. af D. Conolly).
Pikku Simon Seikkailut Jouluitana, öfvers. af Juhani Aho (med själfständiga teckningar), Borgå 1895.
Från barndomen fanns intagen i ett Göteborgs tillfällighetsblad »Älfdrottningen», 1890; senare i »Varia».
Pojkarne lästes första gången i Ny Illustrerad Tidnings julnummer 1886 och senare i »Varia».
Realisten Åbrandsson meddelades i Svea 1891 och senare i »Varia».
De tre senast nämnda skizzerna tillhöra en serie barndomsminnen, dem Rydberg ärnat framdeles utföra, och hvilkas ämnen han upptecknat i en rad kapiteltitlar.
Benoni Strand är ett romanfragment, som tillhör Rydbergs första författaretid, antagligen början af 1850-talet. Bland hans papper föreligga dels flere utkast till
| 311 |
Det synes mig icke alldeles osannolikt, att detta utkast hör till en roman Brott och vedergällning, med hvilken Rydberg, enligt bref år 1851 af hans broder C. A. Rydberg, som då just lämnat bageriyrket för att ägna sig åt folkskolelärarens kall, var sysselsatt vid denna tid, och hvars första del han uppsände till L. J. Hierta, som förklarat sig benägen trycka den, när alla fyra delarne voro färdiga. Brodern lofordar mycket i detta bref
| 312 |
För Rydbergs författareskap hade romanens »spännande» innehåll, äfven om den förelegat färdig, nog ägt jämförelsevis ringa betydelse; däremot synes mig den samhällssatir, som den unge författaren med hela glöden af sitt demokratiska sinnelag riktar eller afsett att rikta mot sådana företeelser som fattigförsörjningsanstalterna, lancastermetoden, handtverkslärlingarnes förhållanden och andra ämnen ur en medelstor svensk stads samhällslif, vara af ett visst intresse, och det här meddelade fragmentet torde förtjäna sin plats bland hans skrifter såsom ett prof på Rydbergs satiriska penna under hans första utvecklingstid; det förefaller, som om han här valt den store samhällssatirikern Dickens till sin mästare.
Stenmänniskan. Denna »arabesk» föreligger endast i en del splittrade, nu ty värr sinsemellan ej fullt sammanhängande manuskript, skrifna på s. k. »tidningsmatsedlar», alltså afsedda för följetong och bärande numren 1, 2, 10, 11, 12, 14 (däraf 12 i två varianter). Då titeln lyder »Stenmänniskan, arabesk af Viktor Rydberg, författare till Fribytaren på Östersjön», härrör den alltså från tiden mellan Fribytaren på Östersjön och Den siste Athenaren, d. v. s. från omkring 1858, och synes hafva åsyftat att lämna en djupsinnig filosofiskt-romantisk prosadikt.
Med professor Athan åsyftas tvifvelsutan den tyska materialismens förkämpe Ludvig Büchner, som år 1855 i Kraft und Stoff (den senare af Wikner så skarpt nagelfarna skriften) utvecklade liknande synpunkter som Athan.
| 313 |
Det poem, som sjunges i materialismens tempel, är delvis begagnadt i den af Rydberg i kalendern Flora för 1864 meddelade dikten Till Ödet, som äfven läses i andra samlingen af hans dikter.
I afseende å denna ty värr ofullbordade prosadikt kan ytterligare nämnas, att en af Rydbergs vänner för utgifvaren omtalat, hurusom Rydberg en dag i slutet af 1850-talet, då en krets vänner sysselsatte sig med att i halfmörker berätta sagor, med sällsynt inspiration förtäljde en historia om en bildhuggare, hvilken skulle söka skapa en människa, men endast lyckades med kroppen, under det att han misslyckades med själen. Drag förekommo i denna berättelse, som möjligen kunde tyda på något samband med historien om Pierino Corsi eller »Stenmänniskan». För läsare, som kunna vara intresserade af att i sin fantasi fullständiga detta mycket fängslande fragment, må till slut meddelas följande dithörande lösa anteckningar: »Fursten; hans moder; grammatikern. -- Grammatikern, som efter den unge furstens första lögn visar honom den genomskinliga bilden med det tjocknande blodet. -- Fursten dör af tvinsot, sedan han varit i Pierino Corsis verkstad. »Åt Pierino Corsi, världens störste bildhuggare». Den inskrift som fursten låter sätta på hans graf. -- Corsis väns manuskript. Han har sett bilden föreställande fursten och bredvid på samma fotställ en beslöjad bild.»
»Ur en klosterbroders dagbok». Det här meddelade fragmentet antyder början till en berättelse med djupsinnigt innehåll.
| 314 |
Rydbergs papper innehålla icke få utkast och studier till denna berättelse. Då dessa planer, sinsemellan något olika, äga ett visst intresse, må det försökas att lämna en sammanfattning med sammanfogande af ett par af dem. Att få dem alla att stämma är icke möjligt, enär Rydberg synes hafva uppgjort flere olika afslutningar. På ett par ställen har jag för vinnande af likhet måst ändra namnen.
Markgrefven af Y. har två söner, Alfred och Georg; de äro tvillingar och till utseendet hvarandra mycket lika. De behandlas olika i hemmet: Alfred, arftagaren, är sina föräldrars gunstling. Fadern, en tämligen rå man, som blott förstår jaktkonsten och krigsyrket, föredrager den liflige, själfsvåldige och själfviske Alfred framför den stille, i sina tankar och sitt känslolif försjunkne Georg. Deras moder dör, medan de ännu äro barn. Georg uppfostras till att i sin broder se sin tillkommande herre och suverän. Slottsfolket krusar för den äldre sonen mer än för den yngre. Georg finner sig i denna olika behandling, så länge han af Alfred själf åtnjuter en broderlig jämlikhet. Men med tiden utvecklar sig Alfreds karaktärslyten, han blir äfven i sitt förhållande till Georg ytterligt öfvermodig. När brödernas guvernör, pater Albertus, som är Georgs vän och rådgifvare, lämnar dem för att öfvertaga ett priorat, brister den hotande osämjan mellan bröderna ut. Georg, hvars tålamod slutligen är uttömdt, besvarar vid ett tillfälle våld med våld. En strid uppstår, som slutas med att Alfred blödande lämnas på platsen. Georg flyr.
Det priorat, som pater Albertus förestår, är beläget i ett gränsland till markgrefskapet och stående i länsförhållande till detta. Öfvertalad af priorn, testamenterar markgrefven kort före sin död detta riddarelän till sin yngre son, Georg, under förutsättning, att denne återvändt och legitimerat sig inom tio år efter markgrefvens död. Georg, som flytt långt innan detta testamente upprättats, återvänder tillfälligtvis kort före fatalietidens utgång, yppar sig för ingen utom för sin gamle lärare, inträder som novis i dennes kloster, fortfar i sitt inkognito och
fasthåller oaktadt priorns gensägelser sitt beslut att draga sig från världen, på hvilken han efter ett äfventyrligt lif blifvit öfvermätt, och att lefvande begrafva sig inom gudshusets fyra väggar.
315 Georg har rest, studerat, grubblat, har sökt sina idealer i den nyupptäckta transatlantiska världen, har sökt dem i de lärdes laboratorier, i det brusande världslifvet och i ensligheten. Det var en tid, då han hos skolastiken sökt nyckeln till tingens hemligheter för att därefter vända sig med samma fråga till mysticismen. Bedragen i sitt hopp om ett högre vetande, söker han glömma sin kunskapstörst och sina tvifvel i ett lif af strider och äfventyr. Han deltager i de transatlantiska upptäcktsresorna, kringsvärmar på hafven och i de nyfunna länderna, men finner ingenstädes varaktig ro. Han har bildat sig ett slags idealistisk världsåskådning, som han allvarligt tillämpar i sitt eget lif.
Tomheten i hans lif ökas af bristen på föremål för hans ungdomliga böjelser. Han fordrar, att den kvinna han skall älska skall vara den i världsordningen förut bestämda, hans andra jag, hans syskonsjäl i preexistensens värld. Han har icke funnit henne och tror att han först i annan tillvarelseform skall njuta denna lycka. Han söker vidare ett samhälle, byggdt på hans egna grundsatser af kristlig kärlek och jämlikhet. Han söker äfven i detta fall förgäfves. Hans fel -- och detta upptäckes af priorn, då han vid inträdet i klostret biktar för denne -- är att han blott vill finna och njuta sina idealer såsom redan tillvarande i världen i stället för att tänka sig dessa idealer såsom fordringar på världen, som skola förverkligas därigenom, att idealisten gör sig för dem till kämpe och i nödfall till martyr. Gäckad i sin väntan, är han för svag att kämpa för sin sak såsom för framtidens. Han förtviflar om den, gör den till en inre värld, som ej har och ej genom mänsklig handling kan få någon verklighet, samt söker i klostret frid genom återvändande till auktoritetstro genom andakt och kontemplativ kvietism.
Sedan han inträdt i kloster, börjar han sin dagbok, af hvilken vår berättelses första kapitel skall innehålla ett för Georgs själsstämning karaktäristiskt utdrag. Han dedicerar
dagboken till den okände brodern, som skall efterträda honom i cellen, utan att ana, att denne efterträdare blir hans köttslige broder Alfred.
316 Dagen efter det Georg afstått från sitt arf aflägger han munklöftet. Hans öde vill, att han därefter skall se den kvinna, vid hvilken hans hjärta fäster sig -- riddar Henrik Ylfingens brorsdotter (dotter) Leonore (Gertrud). -- -- --
Hon har en månskenskväll tillsammans med Bertha lämnat slottet och begifvit sig till insjön, där hon träffar Georg sysselsatt med växters insamlande för priorn. Deras samtal. Det intryck Georg gör. Han har kåpan dragen tillbaka, emedan han tror sig ensam.
Då hon därefter gör bekantskap med Alfred, som nyligen anländt till jaktslottet, tror hon, att det är markgrefven som hon sett förklädd till munk. Många indicier tala dock däremot, i hvarje fall söker hon på Alfred öfverflytta de känslor Georg ingifvit henne, innan hon öfvertygat sig, att de äro olika personer. Sedan hon erfarit detta, anar hon, att den unge munken är den försvunne furstesonen. Hon underrättar sig om honom hos kanslern och Alfred och får en afskräckande målning af hans personlighet. På denna skildring kan hon dock icke tro. Georg har blifvit hennes vän och biktfader. Georg har för henne utvecklat sina idéer om äktenskapet. -- -- -- --
Georg, med sin ideala, på Platons idélära grundade föreställning om äktenskapet, bjuder henne att rannsaka sitt hjärta, om andra motiv än verklig hängifvenhet för personen och kärlek af evig beskaffenhet bestämma henne. Hon är i början icke uppriktig, åtminstone tveksam och oviss på sig själf. Georg utvecklar för henne sin åsikt af äktenskapet, fördömer en förening utan verklig kärlek, såsom höjden af samvetslöshet och förbrytelse mot den gudomliga ordningen. Härunder pinas Georg af tvifvel, huruvida icke hans egen böjelse för Leonore och hans brännande svartsjuka bestämma hans handlingssätt, då han ställer sig emellan Alfred och Leonore.
Under bikten och kampen med sina egna böjelser börjar Leonore känna allt större beundran för Georg. Denna beundran öfvergår småningom i kärlek. Georg är den
idealiserade, förädlade Alfred. Hon söker dölja denna kärlek såsom hopplös, då den fästats vid en munk. I samma mån som denna böjelse blir allvarlig och insikten af dess hopplöshet klarare, i samma mån börjar hon lyssna till den lära som Georg predikar, att »vara utan sig själf». Han afråder dock från nunnans lif. Han vet nu, att klostermurarne icke utestänga lidelserna, och tror, att frid endast kan vinnas i rastlös verksamhet ute i lifvet i det godas tjänst. Han vill, att heligheten skall uttrycka sig i en för alla förhållanden tillämplig förebild; men nunnans helighet är en vid vissa lefnadsförhållanden bunden.
317 Georg är mer än en gång frestad att upptäcka, hvad han försakat af jordisk härlighet. Han gör det slutligen efter några utmanande ord af Leonore.
Leonore pressas af sin farbroder till föreningens ingående. Hon har lofvat sig till Alfred. Försatt mellan de olika inflytelserna flyr hon en natt till Georg, ber honom rädda sig, upptäcker allt, upptäcker äfven sin kärlek till honom. Denne förblindas häraf, han är för svag att motstå och upptäcker äfven sig och sluter henne i sin famn.
Leonore dagen därefter. Hennes bref till Georg skildrande hennes lycka öfver gårdagen. Hon fordrar intet mer af försynen än hans genkärlek. Hon hoppas och önskar att få dö. Georgs lycka och tvifvel. Hans tanke på flykt. Hans svar till henne, uttryckande äfven hopp om död och återförening.
Georg har genom sin sista opposition mot priorn afkastat den falska lydnadens band. Hans protestantiska sinne reser sig upp. Han finner, att han kan bryta sitt munklöfte.
Leonore sjuk.
Georgs möte med Alfred. Förebrår denne, att han mördat henne och påminner om hans förbindelse till en annan kvinna. Då Alfred upptäcker, att Georg lefver, förvåning och tanke på arfvet. Georg förklarar, att han afstår det till Alfred. Alfred bryter sin förra förlofning, görande därvid ett offer åt sin passion för Leonore.
Priorn hos Leonore. Sömndrycken, som återställer hennes hälsa, efter att hafva gjort henne skendöd. I grafkapellet. Flykten. Alfred blir Georgs efterträdare i cellen.
| 318 |
Rörande de olika i berättelsen förekommande skepnaderna har Rydberg på ett papper tecknat följande karaktäristiker:
Kanslern representerar den blaserade ironien, cynismen, osedligheten, det verkligt diaboliska, allt under en glatt och behaglig yta.
Ignatius representerar formalismen, myndighetstron, den yttre heligheten, som lämnar det inre oberördt.
Patern representerar den på ljusets grund upppvuxna fromheten, lefnaden i kärlek, tro och tänkande: protestantismen.
Georg representerar oron, som sväfvar mellan myndighetstro och frihet, föres af patern till friheten. Rikt känslolif, ideal stämning.
Alfred representerar den i egoismens, otrons och likgiltighetens bojor fångne, men ursprungligen ideelle anden.
Riddaren representerar en materialism, hvars enda idealitet ligger i undfångna traditioner, som smickra hans fåfänga.
Borgfrun representerar det egoistiska bigotteriet.
Leonore (Gertrud) representerar kvinnan. Bertha kvinnans skuggsida.
Ströftåg i Paris lästes såsom korrespondenser i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under Rydbergs utrikesfärd 1873--74.
Blyertsteckningar från Rom lästes därsammastädes år 1874 och upptogos sedan i de olika upplagorna af Romerska Dagar.
Drottning Kristina och de båda guldmakarne -- en fristående blyertsteckning från Rom -- fanns intagen i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 9 Oktober 1874.
[1] Till sista upplagan, 1897.
