Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Föreläsningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
professor Langer vid universitetet i Wien, har också undersökt
dem och återkommer ofta till dem i sitt år 1884 utgifna arbete
»Anatomie der äusseren Formen». Han påpekar huru
utomordentligt fina och träffande Leonardos iakttagelser äro. Och likväl —
man ser genast, att det icke är endast en skarpt iakttagande
vetenskaplig forskare, utan äfven en snillrik konstnär, som gjort dem.
Leonardo har fått syn på så mycket, som ingen anatom före
honom iakttagit. Människokroppens under huden gömda partier
likasom bortblanda sig i hvarandra. För att skilja dem åt måste
man, så att säga, upptäcka dem. Då Leonardo aftecknar
armmusklerna, markerar han deras förhållande till bröstmusklerna,
till den yttersta runda kotan eller hufvudet å den öfre armpipan
och till nyckelbenet: han iakttager dem i rörelse och i hvila, i
sträckning och i sjunkning, och i allt detta är det formkänslan,
som leder Leonardo rätt och låter honom se livad andra aldrig sett.
Leonardo betraktar en afton månen. Man kan se föremålen
på olika sätt: med oförvillade ögon eller med ögon, hvars syner
sammansmälta med häfdvunna föreställningar. Leonardo hade
frigjort sig från häfdvunna föreställningar — ett frigörelseverk, som
är oändligt svårt och lyckas minst för dem, som inbilla sig vara
fördomsfria. Vid alla universiteter predikades den tiden, att
månen liknade en sfärisk polerad spegel, som reflekterar solljuset.
Plötsligt erinrar sig Leonardo från tillfällen, då han målat en
guldkula eller sådant i solsken, att en sfärisk spegel eller guldkula
reflekterar ljuset blott i en af sina punkter. Men månen visar
sig icke på himlen som en mörk kropp med en enda glänsande
punkt. Månen liknar således icke, i trots af alla
universitetsprofessorer, en sfärisk spegel, resonnerar Leonardo, och plötsligt står
månen för hans syn som en världskropp, liknande i somligt vår
jord, en världskropp med berg och slätter, med fastland och haf.
Behöfver jag påpeka, att denna vetenskapliga upptäckt är en
dotter af konstnärlig iakttagelseförmåga och skaldefantasi?
Bekräftar den icke fysiologen Claude Bernards, kemisten Liebigs
och så många andra snillrika upptäckares sats, att den
vetenskapliga metoden och den blotta observationen icke äro
tillräckliga att föra forskningen fram. Därtill kräfves också
inbillningskraft, något af skalden och konstnären, mon samverkande med
förståndet.
Därtill kräfves med andra ord naivitet. Det är en allmänt
känd sak, att vi äro allra minst i stånd att upptäcka hvad som
gömmer sig i de alldagliga företeelserna, just därför att de äro
alldagliga, förekomma så bekanta och fördenskull förslöa vår
uppmärksamhet. Bagaregesällen, som dagligen såg jäsningen i degen,
fann det ytterst löjligt, att en vetenskapsman ansträngde sig så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
