Må Konstnärskluhbens ledamöter ursäkta, att en man, som fått emottaga den ärande kallelsen att vara dess hedersledamot, till tacksägelsen härför fogar några ord, som kanske skola smaka för mycket af katederföreläsning. Må de ursäkta detta med den vana jag fått att hålla sådana! Föreläsningen skall i hvarje fall icke räcka mer än två minuter.
Som lärare i konsthistorien har jag städse betonat, att konstnären, då han skapar, skall känna sig fri, fri från alla teorier, hvilka de må vara, idealistiska, realistiska eller naturalistiska. Endast som fri är det honom möjligt att i sina skapelser ingjuta sin egen personlighet, sin individualitet. Endast som fri är det honom möjligt att se med egna ögon och skildra på sitt eget personliga sätt hvad han sett och att ge skildringen värme ur sitt eget känslolif. Fri bör han känna sig till och med inför den s. k. verkligheten, inför den natur och det människolif, som han har att tolka. Han är son och lärjunge af sin moder naturen, men icke hennes dräng eller slaf.
Snillrike konstnärer ha behof af att tänka öfver sin konst, och när de tänka öfver henne, ligger det också nära till hands, att de uppgöra teorier öfver henne. Men de förstå då att bevara sin frihet äfven gent emot den egna teorien. De veta sig vara teoriens byggmästare, som ha rätt att utvidga och stilisera henne efter eget behag och eget bästa förstånd, men de akta sig att göra henne till ett cellfängelse åt sig själfva.
I hvilken riktning deras tankar än därunder gå, blir slutpunkten, till hvilken de olika vägarne leda, ändå alltid densamma. Ingen tänkande konstnär kan undvika att ställa sig frågan: hvad uträttar jag för min omgifning, för mitt folk, för mänskligheten med mitt arbete? Det är nog, om han kan svara: jag har med min verksamhet ökat den beklagligen allt för ringa summan af en rent oegennyttig glädje hos människorna. I detta svars innersta ligger i själfva verket konstens uppgift. Samhällsläran, uppfostringsläran, moralen, vetenskapen sträfva hvar på sitt sätt att förena människorna till ett harmoniskt samarbete. Konsten har samma mål. Det är en svår uppgift och på den väg, som är för konsten utstakad, är det måhända svårast att vinna målet, ty hvad konsten har att harmoniera, det är människornas sinnesförnimmelser och känslor, och det heter ju, att om tycke och smak kan icke disputeras. Men historien visar, att det redan låtit sig i viss mån göra och i ej så ringa mån, eftersom icke åtskillnaden i tidehvarf och icke åtskillnaden i nationalitet, ja icke ens i ras har kunnat omöjliggöra en samklang i mänskligt förnimmelse- och känslolif. Isländingar ha kunnat uppfatta och förälska sig i forngrekiskt formlif. Fransmän ha kunnat glädja sig åt japanska konstnärers förmåga att snabbt fånga och återgifva formerna och rörelserna i naturen. I denna sträfvan till att vinna samförstånd och harmoni inom de enskildes, folkens och mänsklighetens förnimmelse- och känslolif gäller det för ingen del att utplåna de individuella tyckena och uppfattningssätten och göra det hela enformigt. Tvärtom. Det gäller att bevara och stärka dem, men detta göres bäst, när man utfinner och odlar de känslor, som äro de allmäntmänskliga, med det ideella målet att sammanstämma dem till en världssymfoni hvars skönhet icke minskas, utan ökas däraf, att hvarje instrument, som däri deltager, har sin personliga klangfärg.
Det är, föreställer jag mig, mot detta mål konstens genius pekar, det är för dess uppnående konstnärerna medvetet eller omedvetet arbeta. Viribus unitis - med förenade krafter af själfständiga arbetare går det bättre framåt, än när krafterna splittras. Konstnärsklubben är stiftad för att ena krafterna. Konstnärsklubbens välgång! Konstnärsklubbens skål!
