Varia (filosofiska, historiska, språkvetenskapliga ämnen) / Ett par ord om skaldekonsten (1910) Author: Viktor Rydberg Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Ett par ord om skaldekonsten.

(Förord till Axel Åkerbloms dikter 1890.)

Till författaren.

Det var min afsikt att ledsaga eder diktsamling med några åt offentligheten gifna tankar om skaldekonsten, om huru hon löst sin uppgift i det förflutna och hvad hon har att vänta af framtiden.

Får man tro vissa profeter, har hon nu i det närmaste fullgjort sitt kall, hon som religionen. Hvad som återstode dem båda vore att vandra de utlefvades korta steg till grafven.

Därmed vore ett skede i kulturhistorien afslutadt: mänsklighetens af färgrika inbillningar och ideala hägringar förskönade ungdomslif. Och ett annat hade kommit: den mogna åldern, som afsagt sig alla illusioner och ser verkligheten sådan den är.

Nyttighetens allenavälde förestår, rättfärdigadt, nödvändiggjordt af de växande behofven i striden om tillvaron och dess njutningsmedel. Med religionen och poesien försvinna filosofiens »begreppsdikter». De exakta vetenskaperna få öfverlefva krisen med det villkor, att de

XIII:176

underkasta sig en svettningskur, som utdrifver hvad som finnes af poesi äfven i dem. Allt, som eftersträfvar vetande för vetandets egen skull: de stora till enhet i världsåskådningen syftande teorierna och de för fabriksväsen, åkerbruk och boskapsskötsel fullkomligt obehöfliga undersökningarne af vissa fenomen i de aflägsna kosmiska rymderna och på andra världskroppar -- allt detta och mycket annat sådant skall ur naturvetenskapen utdrifvas.

Så profeterna. Vi se, att de på sitt eget torra manér fantisera, äfven de. Poesien dör icke, förrän den sista människa, som kan glädja sig åt solens glans och morgonrodnadens färgspel, har dött. Om de unge skalderna, bland hvilka ni är en, sjunga så, att deras sånger äro värda att höras in i framtiden, skall denna icke sakna själar som lyssna. Förr dör ej heller kunskapstörsten, ej heller trånaden till det eviga. Från den mest aflägsna forntid hinna oss genljud, som bekräfta den evangeliska utsagan, att människan lefver icke allenast af bröd, och det finnes intet skäl för att ej en aflägsen framtid, vårt släktes alla kommande öden skola vittna därom. Sicut cervus ad fontem aquarum, ita anima ad te, Deus!