Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Samtal i ryska hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samtliga tycktes bära ett drama, inte något diskret drame
intérieur, som vi alla kunna bestå oss, utan påtagligt. Dramatiskt
liv slår emot en överallt, inte bara ur konsten med dess
omtyckta laddade genremotiv, inte bara från scenen, där det
explosiva alltid blir särskilt fint tillvarataget, utan i allt
vardagslag, i själva atmosfären med dess försiktighetstryck.
Låt oss säga att vi i det ryska hus jag fantiserat fram började
samtalet angående en 70-års gumma, som hushållade hos folk
med arbete utom hemmet. Morgon och kväll hade gumman en
timmes färd med spårvagn, gå orkade hon inte. Ibland slutade
hon sitt arbete riktigt tidigt, men for ändå aldrig hem före
klockan 9. Hon satt hellre sysslolös, drömmande i någon vrå.
Varför? — Vad skulle jag göra hemma, sade hon. Jag har
bara ett hörn i ett smalt rum, där vi är fyra. Bara bäddar. Jag
kan inte ens ha en ikon där, för en av de andra hotar då att
göra det surt för mig. Vi är inte efterblivna längre, säger hon.
— Nå, erbjöd gummans arbetsgivare en dag, stackare,
Evdotja kan få flytta hit, nog kan vi ordna det på något vis.
— Nej nej, Gud välsigne! Ger jag upp min bostad får jag
kanske aldrig igen någon. Och brödkortet!
— Men det behöver inte Evdotja här.
— Skulle jag släppa mitt brödkort?! Det är ju det enda
man har, som visar att man ännu är människa.[1]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
