Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. SSSR vill bli industriland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
soppkittlarna. Var och en fick ett svart bröd, ett glas te och en
tallrik grå kålsoppa med potatisbitar i. Den unga kvinna,
bredvid vilken jag satt mig, syntes glad att få min soppa, sedan
jag smakat på den (den var ganska välsmakande). Sedermera
fick jag veta att stället var en utspisning för studenter.
Arbetarnas matsalar torde i många fall inte vara bättre — ehuru
jag i Jaroslavl visserligen fördes till stora ljusa kök,
mönstergillt snygga (alldeles nya) och även trevliga matsalar, bland
annat en för ingenjörer med stålrörsmöbler och väggmålningar.
”Planen” var att där få fram ett centralkök för 75,000 personer.
En av dagarna i Jaroslavl fick jag lunch (kanske kallades
det middag) i ett av direktörsrummen efter följande meny: en
ganska tjock soppa på vatten och grönsaker samt något fett
som flöt ovanpå; höns stekt i rivebröd jämte stekt potatis. Te
med brunt grovt strösocker, mycket sparsamt upplagt på en
assiett. Maten serverades utan duk på bordet, man fick sin
portion direkt på tallriken, kniv och gaffel voro av tarvligaste
sort. Mig smakade måltiden utmärkt och jag frågade om så
bra mat var genomgående för alla inom fabriken. Ja, svarades
först, men när jag sedan i folkköket såg, visserligen ”höns”,
men små svarta sega bitar i mjölstuvad potatis, ändrades det
till att jag ätit av ingenjörernas kost.[1] Någon demokratisk
uniformitet i fråga om maten förekom ej — och som sagt, detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
