Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Nestorkrönikan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
FÖRSTA KAPITLET.
bär Nestors namn, hade ännu för mycket av hedendom i sig för
att kunna undandraga sig den mystiska kraft, som funnits i de
gamla folksägnerna och som endast fick ökad näring genom den
bysantinska kyrkans råa framställning av det ondas makt och
lömska funder på jorden. Under det att Nestor klandrar så pass
oskyldigt skrock som möten med en präst eller med en gält, är
han i vida viktigare ting så mycket mer benägen att skatta åt
vidskepligheten och finna en inre förklaring mellan de yttre
fenomenen i naturen och de mänskliga olyckorna. »Förebuden äro
dels av godo, dels av ondo», säger han på ett par ställen och
styrker detta med oupphörliga exempel. År 1065, då Svjatoslav
tågade mot Tmutorokan (ett hedniskt furstendöme i södern), var
ett järtecken i väster: »En mycket stor stjärna, vilken hade
liksom blodiga strålar, gående upp efter solnedgången och räckande
i sju dagar. Detta varslade ej gott, och det kom verkligen många
misshälligheter och hedniska anfall på den ryska jorden, ty denna
blodiga stjärna bebådade blodsutgjutelse. Och dessförinnan
förvandlades solen, ty hon var ej lika klar som förut, utan snarare
lik månen. Detta är ett tecken till ont.» Härpå förtäljer Nestor
om snarlika fall i Jerusalem under Neros tid och under kejsar
Konstantins regering.
Under fejderna med polovtserna var det en gång (år 1092)
ett tecken på himlen i form av en mycket stor ring, och under
sommaren rådde så stor värme, att marken sveddes, många
barrskogar förtvinade och träsken torkade ut. Och tio år senare var
solen omgiven av tre bågar, och om natten var det så ljust, som
om det varit fullmåne, därigenom att en eldsbrand sträckte sig åt
alla håll på himlen. »De rättroende människorna, som sågo
dessa tecken, bådo med tårar och suckar till Gud, att Han måtte
vända dem till godo. Ty somliga tecken äro goda, andra onda.»
Stundom spelar också den religiösa fantasien in och
frammanar inbillade tecken från himlen. År 1110 — Nestorkrönikans
sista år — stod en eldpelare över Grotteklostret och Feodosij’
grav från jorden ända upp till himlen, och många ljungeldar lyste.
För att läsaren ej skulle tro, att det var vanliga blixtar, utan att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
