Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den Kievska perioden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN KIEVSKA PERIODEN.
51
man går till sängs. Men en sann kristendom stannar ej vid
detta, ty man skall älska nästan »ej blott med läpparna, utan ock
i hjärtat». Man bör fördraga oförrätt, ej löna ont med ont och
ej döma en medmänniska, på det att Gud ej måtte fördöma.
Högfärd är en svår synd, ty »i den stoltes hjärta sitter en
djävul.» Till dessa allmänna sederegler, som gå igen i den ryska
litteraturen ända fram till den gamle Tolstoj, sällar sig detta
äkt-ryska medlidande, som för Dostojevskij vart en ny religion, och
denna kristliga medömkan inskränker sig icke till de fattiga, utan
omfattar även de »olyckliga» i allmänhet, och med olycklig
menar ryssen särskilt den, som dväljes i fängelse eller försmäktar i
träldom. Och visst är det, att om intet land har haft att
uppvisa ett motstycke till det ryska medlidandet med arma landsmän,
så finns det väl å andra sidan ej heller något land i Europa,
där detta medlidande varit mer behövligt och befogat.
Åtskilliga punkter i den lilla uppbyggelseskriften tyda ock på
vissa karaktärs- eller samhällslyten, som längre fram blevo
ödesdigra för Ryssland. Luka Zjidjata varnar nämligen särskilt för
mutor, ocker och dryckenskap. Att helt och hållet utrota all
dryckenskap ur världen — det fann nog den praktiske biskopen
vara utopiskt, och därtill kände han sina landsmän alltför väl,
liksom Vladimir i sitt dråpliga svar till muhammedanen. Han sökte
därför endast motarbeta superiet, i det han gav det moderata och
förnuftiga rådet: »Drick ej på oläglig tid och drick alltid med
måtta, utan fylleri 1 Var glad med de glada och bedrövad med
de bedrövade!...»
Luka Zjidjatas kollega och samtida, Ilarion, som år 1050 blev
den förste ryske metropoliten av Kiev, var utan tvivel en
prydnad för den ryska kyrkan under den kievska perioden och
förenade med uppriktig fromhet en naiv, nationell hänförelse. Han
ivrade särskilt mot judendomen, vilket tyder på att det
israelitiska elementet redan då var ganska utbrett i södra Ryssland. I
sin predikan (slovo) om Gamla och Nya testamentet, bevarad i
en handskrift från det sextonde århundradet, uppdrar han i
bysantinsk stil en parallell mellan lagen och evangeliet, i det han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
