Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Rysslands förste moderne författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
SJÄTTE KAPITLET.
Kantemirs poetiska livsgärning skulle ej ha varit fullständig, om
han ej hade gjort ett försök att i dikt förhärliga Peter den store.
Hans tidigaste barndomsminnen voro förknippade med denne
heros, som han sedan fick se vid flera högtidliga tillfällen och
lärt sig att betrakta som släktens välgörare. Tyvärr blev detta
försök i högsta grad misslyckat, ty epiker var denne känslosamme
tänkare minst av allt, och han kunde, i likhet med Boileau, säga
om sig själv: »Rimmen mäktar jag ej sammanställa, när jag önskar
att prisa.» Ju mer övermänsklig Kantemir föreställde sig sin hjälte,
dess svagare blevo hans egna krafter, och »Petriaden» (1730),
varav lyckligtvis endast första sången med 250 versrader blev
färdig, står i den ryska litteraturhistorien såsom en komisk parodi
på epos, ehuru den icke alldeles saknar sin betydelse såsom en
föregångare till den psevdo-klassiska smakriktningen. Ämnet
behandlades icke alls episkt, utan snarare i en än dityrambisk, än
elegiskt-sentimental ton. Redan i inledningen, där han hänvisar
till sin »behornade», d. v. s. »satyriska» diktning, erkänner
han, att han nu »vill snyftande besjunga Rysslands otröstliga sorg».
Det sätt, varpå Kantemir sökte förena den historiska troheten
med de poetiska fordringarna på gudavärldens personliga
ingripande i människolivet, är obeskrivligt komiskt i sin naivitet.
Avgrundsfursten vädrar i tsar Peter en farlig fiende och samlar
mörkrets makter för att avvärja den hotande faran. Bland dessa
olyckstroll skymtar en överhövan stygg skepnad, som dock
blygsamt håller sig på avstånd, som om den ej ännu ville visa sin
lömska ondska. Denna skepnad är — personifikationen av den
plågsamma sjukdom, som faktiskt blev den närmaste orsaken till
Peter den stores död. Och skalden undanröjer själf varje tvivel
om sjukdomens art, i det han kväder:
»Stranguria benämndes gudinnan i Rom.
Men ryssen henne kallar »Välbefinnandets bom.»*
Men ärkeängeln Mikael befaller den otäcka mön Stranguria att
icke taga tsarens liv, förrän han fullgjort sitt stora värv.
* Zapor mo tji, en regel, som skjutes för dörren till hälsan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
