Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Rysslands förste moderne författare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RYSSLANDS FÖRSTE MÖDERNE FÖRFATTARE. 67
Dryckenskapen bekämpades kraftigt av Kantemir, som med sin
horatianska själsläggning förstod att skilja mellan en måttlig
vin-kult och den råa dryckenskap, som frodades vid det ryska hovet
och ofta förknippades med barbariska maskeradupptåg och
liderliga danstillställningar. Den yttre glansen bländade icke denne
skarpe människokännare; han visste dess värre, att det fanns
personer, som förtjänade rikedomar på brännvinshandeln, men på
samma gång strängt dömde fyllbultarna på gatan, såsom det heter
i den femte satiren, och dessa fariséer voro kanske själva de
värsta drinkarna, ty »i herremannens hus växer människornas lycka
på ett skört halmstrå».
Den sista satiren, »Till solen», är riktad mot raskolnikernas
vidskepliga motvilja mot Peters reformer och råa okunnighet.
»Peruker, satans påhitt, på skallen man sätter.
Man går i tyska kläder, ja rentav manschetter!
Stor synd det är att tobaken röka och snusa,
ty därmed man sig måste till vanvett berusa.
Så alstras raskol uti tanketomma hjärnor.»
Versen i dylika diktprov är svag, men den sedliga indignationen
äkta. Kantemir var icke blott den litterärt mest bildade man,
som Peters tid frambragte, utan ock en av dåtidens ädlaste och
hederligaste medborgare. Det ligger något oändligt fint och
rörande över denne enstörige ungkarl, som kommit från den varma
Bosporen, uppfostrats i det kalla Ryssland och dömdes till tidig
död på sin diplomatiska post i västerlandet. Mitt under den
ränk-fulla politikens pennfäktningar fann han tid att odla sin ande
med den franska och engelska litteraturens bästa skatter och att
giva sin blygsamma hyllning åt sånggudinnan, fastän den stora
skaldeinspirationen tröt. Och när man läser hans helt visst med
stor möda hoprimmade verser, känner man ändå, att det låg
sanning i hans egna ord:
»När verser jag skriver, jag mitt hjärteblod gjuter.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
