Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Lomonosov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
FEMTE KAPITLET.
Vad Lomonosov praktiskt betydde för den ryska verskonsten,
det var i teorien hans narraktigt löjlige och betydligt underlägsne,
men i somliga stycken grymt misskände motståndare Vasilij
Tredjakovskij. Han var son av en präst i Astrachan och föddes
1703. Ännu så sent som år 1722 satt han kvar på skolbänken,
och Peter den store, som då besökte staden vid Volgas
mynning, lär om honom ha fällt det fullt träffande omdömet: »En
arbetsmyra, som aldrig blir mästare.» Han fick emellertid
tillfälle att fortsätta studierna i Moskva och vid gymnasiet i
Petersburg. År 1726 finna vi honom dock i Holland, och själv uppgav
han, att han rest utomlands av obetvinglig lust att få studera »i
europeiska länder», särskilt franska språket, som han även på
vers lärde sig behärska lika bra som sitt modersmål. Enligt en
här och var synlig uppgift måste han rymma ur landet för
förfalskning av papper. Om denna anklagelse varit grundad, torde
förseelsen dock blott ha bestått däri, att han skrivit ett falskt pass
åt ierodiakonen vid Spasska klostret i Moskva och lämnade
skolan av fruktan för straff.
Tredjakovskijs energi var beundransvärd. Från Holland
traskade han till fots till Paris för att lära sig språket, och efter
hemkomsten blev han tack vare sin järnflit 1745 professor i
latinsk och rysk vältalighet. Hela hans liv var en kedja av
förödmjukelser; han måste, såsom han själv uttryckte sig, »utgjuta
mycket svett» för att översätta Junkers och Stählins tyska verser
och var oupphörligt en skottavla för hovets råa skämt. Då han
vägrade att skriva vers vid invigningen av kejsarinnan Annas
is-palats på Nevan, fick han en örfil av festarrangören Volynskij,
pryglades och sattes i kurran, där han måste dikta det beställda
poemet. Ett bland de harmlösare skämten mot denne enfaldige,
men genomhederlige »Hammarspik» var Katarina II:s lustiga
förordning, att såsom straff för någon lindrigare förseelse den
skyldige skulle dricka ett glas kallt vatten och läsa sex rader
innantill av Tredjakovskijs »Telemakiad»; men vore förseelsen av
svårare art, måste brottslingen rentav lära sig de sex raderna
utantill. Tredjakovskij hade nämligen inemot slutet av sitt bittra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
