Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den franska smakriktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FRANSKA. SMAKRIKTNINGEN.
129
icke vara för de ryska dramaturgerna i ett land, som nyss
sluppit ur det asiatiska barbariet och stod alldeles främmande för
den romanska världens åskådningssätt!
Ett lysande exempel härpå är Rysslands förste dramatiker i
modern mening, Alexander Petrovitj Sumarokov, vars sorgespel
blevo tongivande för hela århundradet och ännu långt in i det
nittonde seklet. Enligt en obestyrkt tradition skulle släkten hava
härstammat från en viss Levis(?), som kommit från Sverige till
storfursten Vasilij Dmitrievitj (omkr. 1400). Fadern, som var en
av Peters reformvänliga hantlangare och haft äran att räkna
tsaren som sin gudfar, bodde i närheten av Willmanstrand, då sonen
föddes där år 1717. Denne fick naturligtvis en militärisk
uppfostran, men visade tidigt dramatiska anlag och lyckades få sitt
år 1747 författade sorgespel »Chorev» uppfört två år senare. Det
spelades av elever vid den av Münnich grundade kadettskolan
för adelssöner {sjlachetskij kadetskij korpus), en i sitt slag rätt
konstig undervisningsanstalt, där självsvåldig frihet tycks ha varit
rådande. Ännu så pass sent som 1773, då skolan hade 245
elever, var det endast 17, som studerade geografi, under det att
110 valde det likaledes tvångsfria ämnet danskonst.
Kort därpå fick Sumarokov spela sitt drama vid hovet, och
därmed var hans levnadsbana klart utstakad. Under en lång
följd av år skrev han det ena »klassiska» sorgespelet efter det
andra, omväxlande med komedier, odén, fabler och satirer, var
en tid direktör för den kejserliga teatern och författade 1755 den
första ryska libretton till en opera »Tsefal och Prokrisa» med
musik av den italienske hovkapellmästaren Araja.
Att redogöra för innehållet i Sumarokovs tragiska femaktare
vore en otacksam och tröttande uppgift. Har man läst en av dem,
känner man ungefärligen till dem alla, ty de äro stöpta i samma
form. Karaktärerna äro antingen mycket goda eller mycket onda;
handlingen, som omtalas och motiveras genom långrandiga
deklamationer på långsläpiga alexandriner, utmynnar i konflikten
mellan den personliga lidelsen och den fosterländska
pliktkänslan, och den senare behåller naturligtvis segern. En
tacksammes* kulturhistoria. II. 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
