Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den franska smakriktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DEN FRANSKA. SMAKRIKTNINGEN.
145
han träffar Vladimir, som under sin vandring undgått många
försåt av elaka och förföriska kvinnor. Vladimirs sista prövning
består däri, att han under sitt tåg till Korsun nattetid måste
uppsöka ett kristet tempel, dit en stjärna skall visa vägen. Men i
stället blir han av Zlomir lockad till den (katolska) »Fanatismens»
tempel för att varnas för de kristna irrlärorna. Men han undgår
även denna fälla och följer stjärnan till en ortodox kyrka. När
han lyfter upp förlåten, blir han bländad av glansen och mister
synförmågan. Han ångrar sig emellertid, äktar den grekiske
kejsarens syster Anna och blir, i enlighet med Nestors uppgift,
botad från sin blindhet av biskopen. I slutsången ser Vladimir,
huru det västra Europa, som avfallit från den rätta tron, splittras
av olika meningar och famlar i villfarelsernas mörker. Men den
österländska kyrkan strålar i det apostoliska ljuset, Ryssland är
fyllt av trons underverk, och fromma stridshjältar skönjas genom
framtidens töcken. Att Vladimir bland skuggorna av Alexander
Nevskij, Dimitrij Donskoj m. fl. upptäcker även — kejsar Pavel I,
hör till dessa ryska smaklösheter, som känneteckna hela
århundradets ödmjuka tsarkult.
Över detta bisarra epos vilar frimureriets fantastiska och
känslosamma mystik. Men det är på samma gång en äktrysk
företeelse. Denna apoteos av den österländska kyrkan hade djupa rötter
i Rysslands medeltid, vaknade på nytt i 1800-talets slavjanofilism
och fick vid det nittonde århundradets slut sitt mest storslagna
uttryck i Vladimir Solovjevs ortodoxa teosofi.
Cheraskov skrev även några långsläpiga romaner, vilkas
historiska stoff endast äro mycket tunna omklädnader för den
»upplysta despotismens» samhällsläror. »Numa Pompilius»
åskådliggör, huru det gamla Rom reformerades efter Katarina II:s
filosofiska principer, och i »Polidor» kommer hjälten till en atlantisk
ö, vars invånare, de s. k. tersiterna,* hava smittats av
revolutionens irrläror och vilja omstörta den lagliga samhällsordningen.
»De folk, som regera sig själva, tänka blott på egen fördel, men
monarkerna tänka på hela samhällets lycka ... Man kan med den
* Efter Tersites, den ondskefulle smädaren i Horners Iliad.
Rysk kulturhistoria. II. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
