Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Den franska smakriktningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FRANSKA. SMAKRIKTNINGEN.
147
sjenka ångrar bittert sin nyfikenhet och lönas omsider med att
återfå sin fägring och alla förmåner vid den älskades sida.
»All yttre glans och prakt liksom en rök förflyktar.
Men själens skönhet ej förändras eller lyktar.»
Denna saga har Bogdanovitj lånat från Lafontaines »Les amours
de Psyché et de Cupidon», som i sin ordning pekar tillbaka på
den antika sägnen om Amor och Psyche i Apulejus’ »Gyllene
åsna». Den vackra sagans mening är ju att påvisa själens
ovanskliga fägring och den rening, som den syndiga människan får
genom lidandet. Men hos Bogdanovitj skönjes föga av denna
etiska tendens, och tonen är ofta cynisk. Det hela verkar snarare
som ett skalkaktiga frivolt skämt med den gamla gudavärlden,
och den eleganta framställningen med de lätt flytande rimmen ger
det på sin tid ofantligt omtyckta diktverket en modern anstrykning.
Ehuru man i Ryssland dåförtiden förhöll sig mycket
nedlåtande gentemot folkpoesien, för så vitt man eljes kände till den,
saknas dock icke alldeles folkliga reminiscenser i »Dusjenka», vilket
ock framgår av själva titeln. Bogdanovitj skulle emellertid hava
kunnat skapa en härlig konstdikt på rent folklig grund, om han
hade haft eller tagit kännedom om en rysk folksaga, varpå S.
I. Aksakov längre fram fäste uppmärksamheten. Den heter
Alen-kij tsvjetotjek (den blodröda blomman)* och är i sitt slag fullt lika
vacker som antikens berättelse om »Amor och Psyche», med
vilken den har en inre frändskap, ehuru den skiljer sig i detaljerna,
och ehuru rollerna delvis äro ombytta. En flicka har offrat sig
åt ett hiskligt vidunder för att rädda sin fars liv, och trots
odjurets skräckfulla utseende fattar hon både medlidande och kärlek
till honom. Slutligen befinnes det, att vidundret är en förtrollad
prins, som genom flickans uppoffrande kärlek återfår sin rätta
gestalt i frisk ungdomsfägring.
Likasom Bogdanovitj med eller mot sin vilja bröt med den
episka stilriktningen, betecknar Ivan Ivanovitj Dmitriev (1760—
* Den finns översatt på svenska under titeln »Den röda nejlikan» i den
samling Ryska folksagor, som utgavs 1907 av Ottar Stare (= John Anneli).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
