Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Derzjavin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
likhet med Kantemirs diplomatiska erfarenheter och visar, vilka
oerhörda svårigheter en oförvitlig tjänsteman hade att kämpa
med mitt ibland hovintriger och byråkratiska förföljelser. Han
blev först guvernör i Olonets under generalguvernör Tugolmin
och sedan i Tambov under Gudovitj, men i båda fallen vart
hans ställning så ohållbar, att han måste taga avsked, därför att
han stod på rättens och lagens sida gentemot självrådiga
förmän. Tack vare kejsarinnans gunst, sin poetiska talang och sin
personliga oförvitlighet fick han dock upprättelse och steg till
höga värdigheter: år 1793 blev han senator och 1794 president
i kommerskollegium. Av Alexander I kallades han till Rysslands
förste justitieminister (1802). Men för det nya systemet var
Derzjavin för gammal och för konservativ, och han ville alls icke
höra talas om att bönderna skulle bliva »befriade». Han drog
sig frivilligt tillbaka från det offentliga livet och tillbragte sina
senare levnadsår på den lilla egendomen Zvanka i novgorodska
guvernementet, där han till det sista ägnade sig åt vitterlek och
dog 1816.
Derzjavin var det poetiska inbegreppet av Katarina II:s
glänsande period, sedd från dess bättre sidor. Konservativ till sin
läggning och fylld av en äkta beundran för tsardömet, var han
på samma gång besjälad av sann humanitet och fint vett och
utgjorde en fortsättning på Kantemir, likasom han själv fick sin
värdiga avslutning med Pusjkin. I likhet med Kantemir och
Lomonosov betraktade han diktkonsten snarare som ett
tidsfördriv på lediga stunder än såsom ett livskall, om han också i
sina bästa ögonblick anade poesiens heliga uppgift och var stolt
över sin skaldiska förmåga.
Derzjavin begynte som lärjunge av Lomonosov, med vilken
han erbjuder en viss inre likhet genom sin impulsiva rättskänsla
och genom sina ungdomliga förlöpningar och förvillelser, som
hos Derzjavin dock icke togo sig så plumpa uttryck som hos
den hetlevrade Lomonosov. Även Derzjavins poetiska styrka låg
i odediktningen — han besjöng alla märkligare tilldragelser i
Rysslands historia från Peter den store till Suvorovs tåg över
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
