Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Derzjavin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DERZJAVIN.
167
förklarade det efter bästa förmåga. Japanerna begrepo alltsammans
ganska bra utom den konstiga versen: »utan personer, ett
gudomsväsen i tre personer». Golitsyn hade då rett sig ur sin förlägenhet
genom den finurliga förklaringen, att man måste vara kristen för
att begripa detta.
Högre än denna rimmade religionsbekännelse ställer jag för
min del ett par smärre dikter, där den naturliga känslan kommer
mer osökt fram. När Derzjavin 1785 skickats av Tutolmin norrut
och varit nära att förgås under en storm på Vita havet, erinrade
han sig den underbara räddningen åtta år senare vid sin
utnämning till senator:
»Farkost, vräkt på havets yta,
lyftes högt på böljors topp.
Vita isberg kring mig flyta.
Men mitt sinne fylls av hopp.
Ho är den, som mäktig släcker
blixten, hotande min stråt?
Vems är handen, som sig sträcker
och till hamnen för min båt?»
Den andra dikten skrevs 1779 vid furst A. I. Mestjerskijs död
och tillägnades dennes vän generalmajoren Perfiljev. Om denne
Mestjerskij vet man blott, att han hade varit magistratspresident i
Petersburg och statsråd samt personligen gjort sig känd för stor
gästfrihet. Den ståtliga minnesrunan, ej fri från utländska
inflytanden (Youngs »Night thoughts» och Hallers »Gedanken über
die Ewigkeit») är betecknande såväl för skaldens verkliga
religiositet som för tidevarvets skepsis och horatianska levnadsnjutning.
Metallers klang och tidens röst!
Hur fruktansvärt din stämma skrämmer!
Den ger ett eko i mitt bröst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
