Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Komedien på 1700-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOMEDIEN PÅ 1700-TAI.ET.
181
då flickans fader Trofim ber om nåd för sin blivande svärson
och kallar Firjulin -»dufar!*, blir denne ursinnig. »Vad för
slag? Du vågar kalla mig för far! Var min batiusjka din pappa
kanske? Jag vill inte vara far åt ett sånt svin.» Förvaltaren,
styckets lustige bov, som med cynisk skepsis ser på världen,
lagar emellertid, att Lukjan får stanna hemma, och husbonden
säljer en annan livegen för att få den där kareten från Paris.
Man skulle väl kunnat tro, att detta vore en blodig satir över
livegenskapen. Detta är dock ingalunda fallet. Den komedi,
som Katarina II införde, var högst ytlig och i viss mening
cynisk, ty man gjorde sig bara lustig över den lantliga
okunnigheten och råheten utan att hysa något medlidande med de
eländiges lott eller söka göra något för deras förbättring. Man
framställde det ryska bondelivet i en högst falsk dager — ett lysande
exempel härpå är ju kejsarinnans »lantliga lycka» i sagan om
tsarevitj Chlor.
Detta koketterande drag framträder ännu starkare i Knjazjnins
komiska opera »Matrosskämtet* (1788). Matrosen Provor, som
jämte kamrater återvänt till sin födelsebygd, har förklätt sig
(genom att taga på sig en lösnäsa!) för att obemärkt övertyga sig
om att hans trolovade Krasana ännu är honom trogen, fast han
varit borta i sju år. Han får bekräftelse på hennes ståndaktighet
och skämtet slutar med giftermål och en samfälld lovsång över
det ryska bylivets paradis, där man är »glad och fri».
En rent cynisk parodi på den ryska verkligheten är den
talangfulle Vasilij Ivanovitj Majkovs fByfesten eller den krönta
dygden» (1777), ett sångspel i Florians stil. Under det att
bonden Medor smyckar sin hydda med blommor, kommer hans
fästmö in, men mottages med bittra förebråelser: »Antingen ser du
icke min hängivenhet för dig eller ock hör du ej mina tunga
suckar?» Därpå sjunger han:
>Jag alltjämt så svårt och kärligt
våndas, suckar blott för dig.
O, jag älskar dig förfärligt,
men du älskar icke mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
