Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Det nya århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Despotismens hierarki» firade triumfer under Alexander I
och Nikolaj I, då Ryssland stundom ledde Europas politiska
öden i reaktionär anda; denna chauvinism återverkade i sin
ordning på större delen av det s. k. bildade samhället och
framkallade den strömning, som fått namnet »officiell narodnost»
(folklighet), i själva verket liktydig med nationell
självöverskattning eller tsarisk självtillräcklighet. »Under inflytande av
särskilda förhållanden i Europas politiska liv — skrev N. I. Turgenev
i sin bok om Ryssland — grundades hos oss en övertygelse,
som visserligen var riktig, men vid århundradets början ännu
för omogen, nämligen att vi ej blott äro ett stort folk, utan ock
ett stort, orubbligt rike, för vars glans och styrka konsten och
poesien borde vara värdiga språkrör. Det uppstod en hel falang
av talanger, som dock hade en gemensam prägel av ytlighet;
det var endast ståtliga dekorationer av patrioter, som ej kände
sitt eget fosterland.»
Sedan Nikolaj I vid sin tronbestigning energiskt kvävt
dekabristernas sammansvärjning, rådde en lång tid bortåt kulturell
stiltje i Ryssland, och Araktjejevs efterträdare Benkendorf kunde
med gott samvete säga: »Rysslands forntid har varit
beundransvärd, och vad dess framtid beträffar, står den över allt, som den
djärvaste inbillning kan föreställa sig.» Under Alexander III:s
gråa regering övergick denna stiltje, som skyldes under etiketten
officiell narodnost, till fullständig förstelning och till en hemsk
dvala, varpå samma förfärliga uppvaknande följde som efter
Krimkriget.
Speranskij och Karamzin, de båda märkesmännen vid det
nittonde århundradets gryning, äro typiska representanter för hela
den ryska utvecklingen i nyare tid och ha gått igen under olika
namn: än såsom zapadniker (»västerlänningar») och slavofiler,
än såsom Turgenev och Dostojevskij, än såsom Tjitjerin och
Pobjedonostsev. Men bakom dem lurar den tredje, ännu
mäktigare i Ryssland: under Katarina II hette han Sjesjkovskij, under
Alexander I Araktjejev; i går kallades han Plehve, i morgon
heter han något annat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
