Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ryske nationalskalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men »Eugen Onegin» är därjämte den första ryska
adelsromanen i modern mening med en kulturell tidsbild såsom bakgrund.
Där finnas, om ock blott i flyktiga antydningar, realistiska och
satiriska skildringar från det ryska herrgårdslivet på bondlandet
och från Moskvas salonger, ehuru den episka tråden oupphörligt
avbrytes av lyriska stämningsbilder och sarkastiska eller
vemodiga reflexioner. Någon redogörelse för detta mästerverk är här
överflödig — de, som ej haft tillfälle att i lånbiblioteken
förskaffa sig den svenska översättningen av Jevgenij Onjegin, torde
åtminstone ha hört libretton till Tjajkovskijs opera. Här må
endast framhållas den härliga kvinnotyp, som Pusjkin skapat i
Tatiana. Mot den mörka bakgrunden av odågor, narrar,
skrävlare och skojare framträder — vid sidan av den naive,
svärmiske Vladimir Lenskij — den ljusa bilden av denna kvinna,
som först besegras av lidelsen och sedan vinner den största
segern över sig själv. Tatianas lektyr ger ock en tydlig
föreställning om dåtidens vittra smak: Richardsons »Grandison», Goethes
»Werther», Rousseaus »Nouvelle Héloïse», mm:e Cottins romaner
(däribland »Elisabeth ou les exilés de Sibérie») och m:me
Crüdeners roman i brevform »Valérie». Hennes eget
kärleksbrev till Onegin, liksom ock hennes både stolt och ödmjukt
avvisande svar på Onegins kärleksförklaring i den sista sången,
äro pärlor i den slaviska poesien. Tatiana är den ryska
romanens Eva, stammodern till Turgenevs härliga, viljestarka
kvinnogestalter. Det nittonde århundradet hämnade sig på ett
glänsande sätt för det förnedrande kvinnoideal, som »Domostroj»
uppställt.
Dikten »Poltava», som ursprungligen skulle ha haft titeln
»Mazepa», röjer ännu i de båda första sångerna och i slutet av
den sista sitt ursprung från byronismen. Huvudmotivet är den
sluge och älskogskranke, ganska karaktärstroget tecknade Mazepas
kärleksförbindelse med den av Pusjkin något förskönade
överdomaren Vasilij Leontievitj Kotjubejs dotter Matrena, som i dikten
blir vansinnig, sedan hon erfarit, att hennes fader för sin
»trohet mot tsaren» blivit avrättad av Mazepa, och uppenbarar sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
