Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ryske nationalskalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sin forne älskare efter nederlaget vid Poltava för att med
vanvettets än smekande, än förbannande ord öka Mazepas kval.
(I verkligheten blev Matrena efter kärleksäventyret med Mazepa
förmäld med generaldomaren Tjujkevitj, deporterades jämte sin
man till Sibirien och blev efter återkomsten nunna.) Men i den
tredje sången, som behandlar Poltava-slaget, framträder starkt det
nationellt-patriotiska draget, och huvudfiguren blir icke längre
Mazepa, utan den unge hjältetsaren, som besegrade den »med en
gagnlös ära krönte» Karl XII. Detta förhärligande av den ryska
kejsarmaktens obetvinglighet, vartill fröet spårades redan i
epilogen till »Fången i Kaukasien», slog här ut i blom och bar sedan
frukt i den genialiska dikten »Bronsryttaren». Vid »Poltava»
skilde sig Pusjkin oåterkalleligt från sin ungdoms revolutionära
romantik och blev tsardömets panegyriker, på samma gång som
han blev den erkände nationalskalden.
Man bör icke vara för snar, då man fördömer Pusjkins
förnedrande ställning till tsarmakten, ty det var ej något »avfall»
i egentlig politisk mening, eftersom Pusjkin aldrig hade bundit
sig vid något visst politiskt program. Fastmer förtjänar han vårt
varma medlidande, därför att priset för hans personliga trygghet
var ohyggligt dyrt: hans livslycka var borta — både den
kaukasiska frihetsperioden och den lantliga idyllen på Michajlovskoje
och den inre harmoni, som ett helgjutet skaldskap kräver. Och
näppeligen har man skäl att beklaga den ryska litteraturen för
Pusjkins personliga undfallenhet och obestridliga karaktärssvaghet,
ty det finnes inga inre sannolikhetsbevis för att han skulle ha
skänkt Ryssland ståtligare poem än dem, som direkt eller
indirekt förhärligade tsar Peters rike (»Boris Godunov», »Poltava»,
»Bronsryttaren»), och på elegiska suckar från fängelset, bitande
satirer eller frihetsglödande kampsånger lider den ryska
litteraturen ändå ingen brist. Och trots både yttre hedersbevisningar
och ekonomiska förmåner var Pusjkins ställning vid hovet
ohållbar. De forna bojarättlingarna sågo den »afrikanske parvenyen»
över axeln, fruktade med allt skäl hans elaka tunga och vassa
penna och kunde ej glömma, att han under skoltiden skrivit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
