Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ryske nationalskalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angelägenhet, en gammal familjetvist, som redan avgjorts av ödet... I
hoten med ord; men försöken i handling! Skulle kanske ej den
gamle bogatyren (folkhjälten), vilande på sin bädd, hava krafter
mer att skruva fast sin Izmailska bajonettklinga?[1] Eller är ryske
tsarens ord redan vanmäktigt? Eller äro vi för fåtaliga — från
Perm till Tavris, från Finlands kalla skär till det glödande
Kolchis, från det skakade Kreml till det orörliga Kinas murar...?
Än finns plats för Rysslands vedersakare på dess fält och bland
gravar, som ej äro dem främmande.»
Denna nationella panegyrik kulminerade i en stolt äredikt över
tsar Peter, den poetiska berättelsen »Bronsryttaren» (1833),
delvis härflytande ur polacken Mickiewicz’ kort förut offentliggjorda
dikter »Tsar Peters staty» och »Oleszkiewicz».[2] Dessa båda
motiv (om den Falconetska ryttarstoden av Peter och om
Neva-översvämningen 1824) utvecklas här så, att en fattig tjänsteman
Jevgenij (Eugen), vars brud bortspolats av störtfloden, blir
förtvivlad av sorg och smädar Nevastadens store byggmästare. Men
denna hädelse hämnas fruktansvärt: Jevgenij tycker sig se,
huru bronsryttaren förföljer honom, och han blir obotligt
vansinnig.
Om man sammanställer denna fabel med diktens storslagna
inledning och avslutning, en härlig lovsång över tsar Peters
historiska skapelse, och tar i betraktande, att den där Jevgenij
i skaldens första koncept hade tillnamnet Onegin, synes det mig
häri ligga något av en symbolisk självbekännelse, som upphäver
den skenbara motsättningen mellan den ungdomlige byronisten
och den mognade mannens tsariska konservatism. Eugen Onegin,
den oförbätterliga odågan, har svärmat för ett obestämt
frihetsideal i Kaukasien, men är oförmögen till kamp och för svag
eller feg att bära följderna därav. Tsardömet är en magisk,
obetvinglig kraft, som hypnotiserar och tjusar. Det är bättre
att resignera och förlika sig med den ryska verkligheten än att
illa fäkta eller rentav bli tokig såsom den stackars tjinovniken,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
