Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Den ryske nationalskalden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nikolaj I:s storvulna personlighet. Denne kejsare, som med
beundransvärd kraft krossade misshagliga yttringar och hypnotiserade
massan — man betänke hans uppträdande mot dekabristerna vid
tronskiftet eller vid kolerapaniken i början av 1830-talet — och
som i ett par årtionden länkade Europas politiska öden, var
trots sin andliga begränsning en väldig konservativ kraft; han
hade något av en pontifex maximus i sig och hyste sitt
kejserliga intresse för litteratur och konst. Han kunde tillåta sig
friheter, som ingen av hans ännu mer trångbröstade ämbetsmän
skulle ha nänts — t. ex. då han desavuerade sin egen censur
och lösgav åt den offentliga tiljan Gribojedovs »Gore ot uma»
eller Gogoljs »Revisorn.» Då han avbasat den obändige poeten
Polezjajev,[1] kysste han honom omedelbart efter agan faderligt
på pannan, och på Pusjkin måtte han ha gjort ett starkt
personligt intryck. Samme skald, som i sina bästa ögonblick bittert
ångrade att han ej fick dela dekabristernas lott, höll sig ej för
god att i andra ögonblick hängiva sig åt en ödmjuk och
tvivelsutan uppriktig tsarkult:
»Jag icke smickrar, när min röst
till tsarens lov frimodigt höjes.
Jag tolkar ärligt, vad som röjes
av känslor innerst i mitt bröst.
Han har helt enkelt tjusat mig,
ty rätt och väl han styr och ställer,
och Rysslands styrka åter sväller
av hopp, bemödanden och krig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
