Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Gogolj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
par århundraden förut i ett västerländskt kulturland, skulle den
säkerligen ha fått samma världsberömmelse som t. ex. Cervantes’
Don Quijote, varmed den erbjuder en viss likhet genom
grundidén: ett äventyrligt kringflackande i världen och ett oroligt
sökande — men icke efter fantastiska ideal, utan efter mänskliga
dårskaper och fel. Om jag måste utpeka några ryska skaldeverk,
som den ryska litteraturhistorien icke kan undvara och utan vilka
vår kännedom om ryskt själsliv vore högst ofullständig, skulle
jag utan tvekan nämna följande tre: Pusjkins »Onegin», Qogoljs
»Döda själar» och Dostojevskijs »Bröderna Karamazov». Allt
det andra, huru intressant och skönt det än må vara, alltifrån
Lermontovs demoniska dikter till L. Tolstojs moraltraktater, ställes
i skuggan för dessa tre storverk. Ehuru det redan finns en
glömd och svårtillgänglig översättning av »Döda själar» (av O.
A., Helsingfors 1895), kräver vår litteratur en ny, mönstergill
tolkning av kompetent hand.[1]
Romanens hemskt frapperande namn — helt visst icke utan
en djup undermening — är en anspelning på livegenskapen.
»Döda själar» kallades sådana livegna, som hade dött efter den
senaste, vart tionde år förekommande »mantalsskrivningen» och
följaktligen ej förr än vid nästa revision kunde strykas från dessa
officiella listor, som myndigheterna infordrade av jordägarna för
att taxera den rörliga förmögenheten av levande inventarier och
uttaxera en viss skatt för var manlig, arbetsför »själ». Efter en
anekdot av Pusjkin byggde nu Gogolj upp sin vidunderliga
samhällsroman på detta konstiga motiv: En samvetslös äventyrare
Tjitjikov (en moraliskt försämrad upplaga av Chlestakov i
»Revisorn») hittar på det finurliga knepet att resa omkring på den
ryska landsbygden för att göra geschäft i »döda själar». Dessa
värdelösa lik, som nominellt ännu stodo kvar i de gamla
taxeringslängderna, förpantades sedan i förmyndarkammaren till ett
pris av 100 rubel pr styck, och så levde Tjitjikov ett lustigt liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
