Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Gogolj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och genom osynliga, för världen okända tårar... Jag hade
börjat skriva romanen utan att klart göra upp en plan. Jag trodde
helt enkelt, att det djärva företag, som Tjitjikov sysslade med,
skulle självmant föra mig på olika personer och karaktärer, och
att den hos mig medfödda lusten att skratta skulle alstra en
mängd lustiga scener, omväxlande med rörande motiv. Men
oupphörligt hejdades jag av frågorna: varför? Jag sökte förjaga
dem, men de trängde sig oavvisligt på, och jag kunde ej få den
rätta kärleken till mitt verk. Jag kände ett slags motvilja därför;
allt blev krystat, konstlat, och till och med det, som jag skrattade
åt, blev sorgligt...»
Denna konflikt mellan tänkaren och skalden — samma dualism
skola vi återfinna hos Dostojevskij och L. Tolstoj — vart
ödesdiger för romanförfattaren. Han brände upp sina koncept till
den nya delen, och då han (1850) fått färdigt ett nytt utkast,
blev denna andra del fragmentarisk, inkonsekvent och matt.
Tjitjikov, som blivit rik genom sina spekulationer i »döda själar»,
fastnar slutligen i lagens nät genom att förfalska ett testamente
för att komma åt en stor förmögenhet, som anslagits åt kyrkan.
Då rättegången trasslas in alltmer, blir Tjitjikov oförmodat fri
genom bemedling av en rik, hederlig gubbe, den gammaltroende
Murazov, som omvänder syndaren med följande ord: »Hör upp
att tänka på döda själar, utan tänk i stället på din egen levande
själ!»
Ett sådant slut är varken ur estetisk eller etisk synpunkt
tillfredsställande (det erinrar en smula om Tolstojs gottköpsartade
omvändelserecept i »Uppståndelse») och det hela utmynnar i en
disharmonisk final, där den tröstlösaste pessimism, full av dova
suckar och beklämda stönanden, avlöser den forna galghumorns
tårblandade skratt och löjen. Det var samma gränslösa förtvivlan
och vanmakt, som andades i Lermontovs »Duma». »Generationer
— heter det hos Gogolj — gå i graven. En neslig tröghet, en
andefattig overksamhet griper det omogna unga Ryssland, och
de eviga gudarna låta ingen man uppstå, som mäktar uttala det
allsmäktiga ordet... Man kunde jämföra Tjitjikov med en byggnad,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
