Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Gogolj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som med flit rivits ned för att byggas om. Men ombyggandet
kunde ej begynna, ty av arkitekten hade ingen plan uppgjorts,
och medarbetarna voro ännu i svårt tvivelsmål.»
Häri ligger Gogoljs egen fruktansvärda självbekännelse om
det slutliga resultatet av hans egen personliga livsgärning. Hela
hans liv var en kedja av skenbara överraskningar och skenbara
motsägelser, ehuru det utvecklade sig med samma järnhårda
följdriktighet som hos L. Tolstoj. Med sina lillryska traditioner
och med ett sydländskt temperament i blodet hade han aldrig
trivts i den kalla norden. Enligt egen uppgift var han i yngre
år en skämtsam natur, »en misslyckad snobb», hade varit kär
ett par gånger, ehuru kvinnorna eljest alls icke spela någon roll
i hans liv och diktning, och led av en viss storhetsmani. »Redan
i barndomen föreföll det mig, som om jag skulle bli en
framstående man, som om ett stort verksamhetsfält låg framför mig,
och att jag till och med skulle uträtta något för det allmänna
bästa.» Han hade en djup religiositet, en med den västerländska
romantiken besläktad skaldedyrkan av det egna jaget och en
äktslavisk fatalistisk resignation. I hans personlighet koncentrerade
sig karaktärsdrag, som enstaka eller sporadiskt kunna spåras hos
de flesta ryska skalder: realistisk skärpa i förening med mystiskt
dunkel, modern satir jämte reaktionär romantik, andligt högmod
parat med kristlig ödmjukhet och snillets siargåva i samband
med politisk eller nationell kortsynthet.
Framför allt vart det religiösa elementet ödesdigert bestämmande.
Han var en äkta son av den bysantinska kyrkolära, som stelnat
i absurda former och som i sin andliga självtillräcklighet ej vill
veta av den mänskliga viljans frihet. Gogoljs fromma uppsåt,
då han företog sin stora vallfart till Palestina, var lika äkta som
den ryske bondens, när han vandrar till Grotteklostret i Kiev,
och det var ingen skrytsam skenhelighet, då han i sina brev
oupphörligt anropade Gud om hjälp eller tackade honom för
någon framgång. »Oroa dig icke, dyra mamenka — skrev den
sextonårige med anledning av faderns död — jag har burit detta
slag med en sann kristens styrka, ehuru jag i förstone blev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
