Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Det politiska genombrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tryckskrifter på gott och ont. »Ännu aldrig — skrev Sjelgunov
(d. 1891) — har det funnits en sådan mängd tidskrifter och
tidningar i Ryssland som 1856—58. Publikationer sköto upp
som svampar[1] eller snarare som vattenblåsor i regn, ty de
försvunno lika fort som de kommit. Ensamt med annonserna därom
skulle man kunnat klistra fullt klocktornet ’Ivan Velikij’ i Moskva...»
Främst på dagordningen stod naturligtvis frågan om
livegenskapen, denna strängt taget olagliga och aldrig officiellt erkända
samhällsinstitution, som behövde så lång tid för att utrotas på
laglig väg. Första tanken på denna reform hade väckts redan
av tsarevnan Sofias gunstling furst V. V. Golitsyn, som framhöll
nödvändigheten av att Ryssland ställdes på samma plan som det
övriga Europa genom att bönderna fingo äganderätt till den
jord, de brukade. Under sjuttonhundratalets senare hälft tog
sig frågan teoretiskt uttryck i undersökningar från regeringens
sida (Katarina II:s »Nakaz» m. m.) samt i den oppositionella kritiken
av Novikov och Radistjev. Under Alexander I togos några praktiska
steg till frågans lösning (bondeemancipation i de baltiska
guvernementen, greve Rumjantsovs förslag om fria jordbrukare) och såväl
Speranskij som den utmärkte finansiären Kankrin påvisade
livegenskapens nationalekonomiska skadlighet för hantverk och industri.
Under Nikolaj I, som påstod sig »icke ha haft tid för denna
reform» och därför testamenterade den åt sin son (likasom
Alexander II dog, innan han hann lyckliggöra sitt folk med den
konstitution, som först nu håller på att skapas), gjordes åtskilliga
förberedelser. En kommitté undersökte det svåra problemet i tio år;
redan 1833 förbjöds försäljning av enstaka bönder (utan familj), och
1842 utfärdades en ukas, som förbjöd icke-jordägande adel att
köpa bönder — en halvmesyr, som dock endast förvärrade
tillståndet. Men så fort det gamla systemet brutits, framträdde
privata reformförslag, understödda av den »anklagande»
skönlitteraturen, och främst bland dessa samhällsomdanare nämner
den ryska historien Kavelin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
