Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Det politiska genombrottet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett engelskt fartyg, som skulle frakta kol till rysk hamn. Men
vid svenska västkusten kastade kaptenen ankar och ville ej
befordra dem vidare, då han fått vetskap om passagerarnas ärende.
Bakunin reste då över Göteborg till Stockholm, där han enligt
ryska uppgifter »vänligt mottogs av konungens broder». Över
huvud blev han mycket firad såsom »frihetsmartyr för Polens
sak» — en varm rekommendation för de liberala entusiasterna
August Blanche, S. A. Hedlund, Carlén m. fl.[1] Men någon reell
hjälp från svensk sida kunde han icke påräkna. Hans kamrater
byggde smärre båtar, som förolyckades av storm på Östersjön.
Efter den polska resningens undertryckande slog Bakunin sig
ner i Schweiz, det höga alpnästet för politikens vilsna fåglar,
predikade den individuella friheten och utkämpade mången het
dust med marxismen. På en kongress i Bern 1869 förklarade
han, att »Guds existens är oförenlig med mänsklig lycka,
värdighet, förnuft och moral» och att »mänsklighetens religion måste
grundas på ruinerna av den gudomliga». Han stiftade Alliance
internationale de la démocratie socialiste, vars första paragraf lydde:
»Förbundet är ateistiskt...» Han dog i Bern 1876, tungsint
och glömd, och det ligger något försonande över denna
varmblodiga vildhjärna, då man erfar att han ofta besökte sin älskades
grav i London och att han delvis stått modell till Turgenevs
sympatiskt tecknade fantast »Rudin».
Alexander Herzen är utan tvivel en av Rysslands spirituellaste
prosaister, dess förste politiske kåsör i modern mening, och hans
stil har samma ungdomliga friskhet i dag som för 50 år sedan.
Hans sarkastiska skildring av t. ex. Petersburg har näppeligen
överträffats i ryska litteraturen och har nog sin tillämpning ännu:
»Jag såg i Petersburg människor, som oupphörligt skriva, d. v. s.
tjinovniker; människor, som nästan aldrig skriva, d. v. s. ryska
litteratörer, och slutligen människor, som varken skriva eller läsa,
det är gardes- och stabsofficerare. Dessutom såg jag poeter i
Tredje avdelningen av det enskilda kansliet och Tredje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
