Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Rysk samhällssatir
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176
ÅTTONDE KAPITLET.
Även i »En nutida idyll» (1883) förekommer en besk satir
över Rysslands historiska utveckling. Varjagerna inkallades till
Novgorod för att lagenligt bränna, plundra och utsuga landet.
De tre bröderna fingo emellertid vid framkomsten i en sällsam
dröm skåda Rysslands kommande öden under delfurstarna,
tatarerna, tsarerna, de falska tronpretendenterna, »liv-kompaniet»,
ståthållarna, guvernörerna och prokuratorerna — överallt och alltid
härskade knuten. De blevo då så förfärade, att Sineus dränkte
sig i Ladoga-sjön, och Truvor hängde sig i hästtömmen. Men
Rjurik sammankallade en vetje (folkförsamling) i Novgorod och
sporde folket, om han skulle dränka sig eller hänga sig. Men
Gostomysl svarade endast: hm! och uppgav andan, och de andra
tego, ty de misstänkte, att Rjurik ville slingra sig undan både
snaran och sumpen. Gadjuk tyckte dock, att om profetian ändå
måste gå i fullbordan, vore det ju onödigt, att han tog livet av
sig. Då Rjurik tvekade vid tanken på historiens dom över
honom, invände Gadjuk: »Låt de boklärda hacka efter behag!
Spotta på det! Håll bara tyglarna stramt, så skall du få se att
om ett tusen år så...» »Vare det alltså enligt eder önskan»,
sade Rjurik och begynte bränna, plundra och utsuga landet —
lagenligt... Man måste häpna över att denna satir undsluppit
den ryska censurens »kaviar». Tjugu år senare hade den
näppeligen fått publiceras.
Denna satir, vars politiska sida en smula erinrar om Palmærs
»Eldbränder och gnistor», under det att den borgerligt-sociala
snarare påminner om »Sigurds» burleska kalejdoskop, förklarar
dock icke till fylles Saltykovs stora betydelse. Han stannade icke
vid det rent negativa, vid blotta hånlöjet eller det gisslande
skämtet, utan betraktade och behandlade viktiga samhällsfrågor med
djupaste allvar. Häruti ligger Saltykovs största litterära förtjänst.
Hela hans liv var en oförsonlig kamp mot livegenskapen och
dess efterverkningar, och härutinnan förtjänar han förvisso mer
beröm av eftervärlden än den ädle, men handlingströge och svage
Ivan Turgenev. »Ett armt land, detta Ryssland! Man måste
ömka det. Det är armt därför att det är ett land av slavar...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
