Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Dostojevskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DOSTOJEVSKIJ.
209
I denna roman — Dostojevskij^ andliga testamente — är inlagd
en episod, som hör till det ståtligaste och tankedjupaste, som
diktats på något slaviskt tungomål — för att finna ett motstycke
måste man gå till de stora polska messianisterna: Mickiewicz,
Slowacki och Krasinski. Det är den berömda »Legenden om
Storinkvisitorn». Kristus har återvänt till jorden och visar sig i
Sevilla, där till hans ära hundratals kättare brännas på bål. Han
blir igenkänd och välsignar folket, som tränges kring honom.
Men den åldrige storinkvisitorn låter spärra in honom i en cell
och besöker honom nattetid. Vid det bleka skenet av en lykta
håller han ett långt förmanings- och strafftal till Frälsaren för
att visa, huru orätt denne gjort genom att komma tillbaka och
rubba de troendes verk. Särskilt påvisar han det politiskt
felaktiga däruti att Kristus ej följde frestarens råd att förvandla
stenar till bröd, utan blott predikade med tomma händer. »Men
vi giva människorna bröd och tvinga dem därigenom till lydnad
och ofrihet under oss, som predika i ditt namn... Det finns
blott tre jordiska krafter, som kunna hålla den uppstudsiga
mänskligheten i styr: undret, mysteriet (sakramentet), auktoriteten. Men
Kristus har ratat dessa krafter för att förkunna en farlig frihet
och en kärlek, varmed människan ej kan regeras. Därför måste
ditt verk förbättras, och vägen går genom Roms makt och Cæsars
svärd. Några hundra tusen andar må oskadliggöras, på det att
millioners väl varder tryggat. I morgon låter jag bränna dig. Dixi.»
Kristus svarar ingenting, men stirrar med djup, mild blick in
i storinkvisitorns ögon, lutar sig fram mot honom och trycker
en kyss på hans blodlösa läppar. Då darrar storinkvisitorn i
hela kroppen, öppnar cellens dörr och väser: »Gå din väg och
kom aldrig mer igen — aldrig, aldrig mera!...»
Om denna »legend» har det skrivits ofantligt mycket på ryska,
och den mystisk-ortodoxe religionsfilosofen Vasilij V. Rozanov
har ägnat den en hel bok. Grundtanken kan ju synas enkel nog:
att framhålla svalget mellan den äkta kristendomen och den
påv-liga kyrkan på höjdpunkten av världslig makt och sedligt förfall.
Men frågan är icke så lätt avgjord, ty Dostojevskij skrev ej sådana
Rysk kulturhistoria. III. 14
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
