Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Dostojevskij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
TOLFTE KAPITLET.
populära tendensskrifter som gottköpssatirerna om »när Jesus kom
till Chicago eller till Östersund». För honom var det religiösa
problemet vida mer komplicerat, och det hemskaste i denna hemska
fantasi ligger kanske däri, att man ej med visshet kan säga, om
Dostojevskij stod på Kristi eller på storinkvisitorns sida.
Sammanhanget med romanen i övrigt — det är en Karamazov, som
berättar legenden — låter förmoda, att han snarare tog den
senares parti. Och är det alldeles säkert, att Dostojevskij har
avsett den västerländska katolska kyrkan? Om man utbyter
namnet storinkvisitorn i Sevilla mot t. ex. patriarken Nikon,
Filaret eller Pobjedonostsev, får man kanske en annan syn på
tingen — naturligtvis från rysk-ortodox ståndpunkt.
Nyckeln till denna gåta ligger kanske däri, att Dostojevskij
inom sig hade något både av Kristus och storinkvisitor. Han
törstade efter frid, men hade fått en överväldigande kärlek till
lidande och lidelse, som alstrade strid; just därför att han själv
var så sjuklig, såg han i en Tolstojs fysiska sundhet en brist i
den andliga förmågan, och den mänskliga storheten låg för honom
i att undersöka och fatta, var gränsen går mellan människonaturens
titaniska trots mot det goda och dess kristliga undergivenhet.
Men personligheten är fri, med ansvarskänsla och självmedvetande
och kan därför känna ånger och längtan efter lidande för att
sona sina synder.
I »Bröderna Karamazov» förekommer en doktor Tjizj, en
underlig blandning av sympati och antipati. Han är en nyckfull
stämningsmänniska, en nervös egoist, som saknar jämvikt och
självtukt, njuter av sina egna krämpor och i vissa ögonblick
gripes av ett plågsamt hat till livet. Häri återspegla sig många
drag av Dostojevskijs eget motsättningsfulla väsen. Han var utan
tvivel en av Rysslands största människovänner i djupaste mening
och i somliga stunder blid som ett barn; men på samma gång
var han misstänksam, högmodig, skygg och regellös i sitt leverne
— särskilt var han hemfallen åt en spelpassion, som ofta bragte
honom och familjen i den största nöd, ehuru han förtjänade bra
med sin penna (hans skrifter honorerades med ända till 500
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
